Romanen Kokoro av Natsume Soseki (1867-1916) betraktas av många som hans mästerverk och som ett av den moderna japanska litteraturens viktigaste verk.
Romanen har en dramatisk utveckling och är uppbyggd i tre delar. Den första delen återger i jagform den unge berättarens möte med en äldre man som blir ett slags mentor för honom. Den andra delen beskriver berättarjagets relationer till fadern som ligger för döden, medan den tredje är ett långt bekännande brev från mentorn till berättarjaget. Viktiga personer i berättelsen är även mentorns hustru och hans ungdomsvän.
Romanen är ett pykologiskt inträngande porträtt av huvudpersonerna, som inte givits några namn, och som kan uppfattas som representativa för den generation japaner som upplevde Meiji-epokens snabba utveckling efter västerländskt mönster. De japanska traditionella moraliska värderingarna kom under denna tid att ställas mot en individualism som lätt slår över i egoism. Alla mänskliga relationer i Kokoro präglas av någon form av svekfullhet, som leder till främlingskap och vilsenhet i tillvaron.
Med djup insikt och inlevelse skildrar Soseki i denna roman vänskapens olika skiftningar och individens ångestfyllda ensamhet i det moderna samhället.
[Vibeke Emond]
|
|
