| |
| |
| En boys liv |
| Une vie de boy , 1956
|
| ÖVERSÄTTARE:
Britte-Marie Bergström. |
| FÖRLAG:
Tiden 1929 |
Ämnesord: |
|
|
 |
.Berättelsen om den naive och godtrogne Toundis öde är en sorglustig
sågning av fransk kolonialpolitik. Eftersom Ferdinand Oyono själv
arbetade som tjänare till en vit missionär innan han for till Frankrike
för att fortsätta sina studier, kan man anta att berättelsen inspirerats
och initierats av egna erfarenheter.
Berättaren är Toundi Ondoua, en ung och oerfaren afrikan som arbetar
som tjänare åt en vit missionär i Kamerun. På de första raderna i
sin dagbok uttrycker han sin förhoppning: ?Nu när hans högvördighet
fader Gilbert har sagt att jag kan läsa och skriva flytande kommer jag
att kunna skriva dagbok precis som han.? Han beskriver hur han
rymde hemifrån på dagen för sin initiation och hur detta vållade hans
fars för tidiga död. Toundi verkar inte ha drabbats av några djupare
samvetskval för detta, hans tankar är koncentrerade på att han nu
snart ska bli som de vita.
Efter missionärens död överlåts han till den
nye kommendanten Decazy. Dennes hustru är beundransvärt vacker i
Toundis ögon. Efter det att hon hälsat på honom och tryckt hans hand
utbrister han entusiastiskt i dagboken: ?Jag har tryckt min drottnings
hand. Jag kände att jag levde. Hädanefter är min hand helig, den kommer inte längre att röra vid den nedre delen av min kropp.? Men för
Madame med det svarta håret och hy vit som elfenben finns han knappast.
Toundis ?drottning? börjar emellertid få en något solkig framtoning
när hon under kommendantens frånvaro inleder ett förhållande
med fängelsedirektören Moreau, men Toundi väjer i det längsta för
sanningen. De andra afrikanerna i kommendantens tjänst intar en
hycklande attityd till herrskapet, bugar djupt, så djupt att deras leenden
inte syns. Toundi har svårt att dölja sina känslor. Han ler öppet.
Han förstår inte att han måste vara extra försiktig och diskret sedan
han upptäckt de vitas hemligheter. De andra afrikanerna i hushållet
varnar honom för att stanna kvar, men ? och det är en av bokens
gåtor ? varför lämnar inte Toundi kommendantens hus när han ser
hur stormskyarna hopas? Ett svar kan vara att han inte har fantasi nog
att förstå att han är i fara, att det finns tillräckligt mycket kvar av den
gamla tillitsfulla Toundi i honom ? han som likt Candide levde i den
bästa av världar ? för att tro att ingenting ont kan hända honom.
Möjligen stannar han i kraft av sin moraliska överlägsenhet. Hans
bevekelsegrunder blir aldrig klarlagda, men han stannar och går obevekligt mot sin undergång.
Toundi arresteras på falska premisser och anklagas för ett brott han inte begått. I fängelset torteras han. Sjuk och sönderslagen ligger han på en bädd när en sjukvårdare förbarmar sig över honom, ger honom hundra franc och uppmanar honom att fly. (Att Toundi lyckas fly framgår av den prolog som inleder boken, där författaren ger sken av att under en semesterresa i Spanska Guinea ? numera Ekvatorialguinea ? själv ha träffat den döende Toundi och på så sätt kommit över hans dagbok.)
[Barbro Norström Ridaeus]
|
|
|
|
|
|
|
