Den arabiska litteraturen uppvisar för närvarande stor vitalitet. Utgivningen av nya titlar ökar, genregränser överskrids och allt fler arabländer, nu nästan samtliga, bidrar med litteratur av kvalitet som uppmärksammas utanför respektive lands gränser. Skapandet gynnas givetvis av att många unga människor är så vana vid att uttrycka sig i skrift på datorer och kommunicera på Internet, där det skett en veritabel explosion av fakta, åsikter och berättelser. Detta har ju också inträffat i andra delar av världen, men i arabvärlden blir kontrasten mot den försiktiga offentliga diskursen med dess tilltagande religiösa hänsynstaganden särskilt dramatisk.

Samtidigt rymmer bilden fortfarande negativa inslag. Upplagorna på hemmaplan har knappast ökat. Folk i allmänhet läser sällan skönlitteratur, även om enstaka romaner gjort väldig succé de senaste åren i Egypten och nya attraktiva bokhandlar öppnats. Men generellt kan författarna sällan försörja sig på vad de skriver. Distributionen över ländernas gränser fungerar dåligt, trots att språkområdet är detsamma. Därtill kommer censur, ofta minst lika ofta från religiös sida, så att säga underifrån, som från statens, i varje fall i Egypten. Författare förföljs och fängslas här och där. En del är landsflyktiga med osäker rättslig ställning.

På 70- och 80-talen utgick initiativet till översättningar normalt från (de mycket få) översättarna, eftersom bara de visste något om ämnet. En vändpunkt inträffade 1988, när nobelpriset i litteratur gick till egyptiern Nagib Mahfouz. Det fäste uppmärksamheten på arabisk litteratur och intresset har sedan dess stadigt ökat. Det har ännu mer varit fallet i de stora europeiska länderna. Betydligt fler arabiska författare blir inom kort kända i Europa och bjuds in till arrangemang och diskussioner. Därtill kommer den växande litteratur som arabiska författare skriver på västliga språk, vilket kan bero på tidig kulturell påverkan genom skolan (mest för franskans del), vistelse i utlandet med föräldrarna i unga år eller landsflykt av politiska eller ekonomiska skäl.

Svenska förläggare kan alltså numera få en god uppfattning om nyutkommen arabisk litteratur genom att se efter vad som ges ut på engelska, franska eller tyska och vilka verk som attraherar flest läsare i de länderna. En nackdel har dock blivit att den litteratur som då premieras tenderar att bli sådan som bekräftar europeiska läsares förutfattade meningar om arabvärlden – om kvinnoförtryck, religiös fanatism och terrorism. Denna västliga efterfrågan har uppmuntrat vissa opportunistiska författare att leverera sådana verk som därför nått jätteupplagor.

Exempel på denna beklagligt växande "litteraturgenre" är algeriern Yasmina Khadras franska "terroristtrilogi" - på svenska finns "Efter attentatet"och "Sirenerna i Bagdad" - kittlande thrillers om miljöer författaren aldrig har varit i närheten av. Betydligt bättre är hans roman "Vad dagen är natten skyldig" om en fransk-algerisk kärlekshistoria som den utvecklasfrån 1930-talet till 1962 (då Algeriet blev självständigt och fransmännen flydde).

Bland aktuella exempel av andra författare kan nämnas Salim Bachis "Döda dem alla!", en hallucination om en pilot som var med de legendariska kaparna den 11 september 2001. Det är en påhittad person, som"trots"(!) att han inte är troende muslim (det finns det egentligen inga bevis för att någon av de andra nitton heller var) blir mordiskt hämndlysten på sin omgivning på grund av personliga förorättelser som nordafrikan i Paris.
Han är direkt utstigen ur de västliga fobiernas skräckkabinett: den psykiskt deformerade, fanatiske araben som obevekligtgår sin destruktiva väg fram. Ett grovkornigt exempel på urspårad feminism är Saphia Azzedines "Sånt jag berättar för Allah", en roman som handlar om en tuaregflicka, som blir våldtagen av äldre män och slutar som gatflicka i Paris. Huvudpersonen låter knappast som någon tuaregflicka från getskinnstälten i en gudsförgäten marockansk by utan som en mycket stilmedveten och världsvan europeisk förortstjej, som väl känner sin parisiska publik.

upp

historisk bakgrund
För att få en uppfattning om vår tids arabiska litteratur måste man ta hänsyn till ett längre historiskt perspektiv. Där har naturligt nog samhällsförhållandena spelat in. Det traditionella arabiska samhället präglades av islam. Området hade fram på 1800-talet halkat långt efter Europa ekonomiskt sett. Sociala band bestämdes av klan och stam mer än av nationstillhörighet. Arabstaternas gränser drogs upp av de europeiska kolonialmakterna från 1800-talets mitt drygt ett sekel framåt. Dessa makter hade vid första världskrigets slut lagt under sig hela arabvärlden utom Arabiska halvön och höll på att djupt omgestalta samhällena efter sina intressen, som oftast stod i strid med den modernisering som några områden själva satt igång under 1800-talet. I denna situation värnade de flesta bildade araber länge om sitt kulturella arv. De hyste uppfattningen att den klassiska arabiska kulturen (från 600-talet till 1100-talet) innebar en oöverträffad höjdpunkt i deras civilisation, som därefter obönhörligt gått tillbaka. De hade svårt att frigöra sig från denna epoks ideologiska inflytande och fascination. Litterärt sett gällde det i synnerhet poesin och de traditionella genrerna.

Samtidigt grydde likväl en första arabiska renässans. Ett nationellt medvetande tog form vid 1800-talets slut och en bit in på 1900-talet. Allt fler arabiska författare ansträngde sig att skapa en litteratur i harmoni med den nya tiden, värdig en del stora förebilder i väst. Nya genrer gjorde sitt intåg. Den första arabiska romanen kom ut 1913 och de första novellsamlingarna på 20-talet. Resultatet blev i förstone en romantiskt präglad litteratur – med tonvikt på barndomsminnen, erfarenheter av platonsk kärlek, förhärligande av fosterjorden som den upplevdes av unga män under långa studieår i Europa. Inom poesin, ännu bunden av klassiska versmått, var det populäraste temat patriotismen.

Andra världskriget och arabländernas politiska frigörelse, som i huvudsak ägde rum under perioden 1945-71, medförde stora omvälvningar. Krigets slut, avkoloniseringen och störtandet av konservativa regimer bundna till de forna kolonialmakterna gav i ett första skede upphov till framtidsoptimism och förväntan om ekonomisk utveckling och stora reformer. Det fick stor inverkan också intellektuellt. En andra pånyttfödelse ägde rum. En modern poesi, som bröt med klassicismen, såg dagens ljus, först i Irak, strax därpå i Syrien och Libanon. De klassiska formerna kunde inte rymma allt det nya och revolutionerande som behövde sägas. Det var därför inte underligt att de traditionella versmåtten började sprängas sönder hos några unga diktare oberoende av varandra nästan samtidigt (1947). De fick många efterföljare (se antologin Alkemins blå eld – modern arabisk poesi, FiB:s lyrikklubb 1991) Realismen bröt igenom på bred front inom romanen och novellen. Den dominerades av egyptier, även om bidrag började komma från andra håll, detta under inflytande av nationalistiska och socialistiska strömningar. Författarna ville ge röst åt samhällets förtryckta, skildra livet sådant det var, med orättvisor och fattigdom, för att skaka om och förändra.

upp

realismens segertåg
Många yngre författare var formade av efterkrigstidens radikala studentrörelser. De var politiska aktivister innan de blev etablerade författare och blev ofta fängslade för sina åsikters skull, i Egypten både av monarkin och den påföljande Nasserregimen. Den revolutionära vänstern blev en ojämförlig inspirationskälla för unga människor med författardrömmar. Att skriva noveller och ingå i en underjordisk organisation blev naturligt att förena. Denna generation var också en produkt av det expanderade undervisningssystemet. Många kom till Kairo eller Damaskus för att läsa på universitetet efter att ha gått i folkskola i hembyn och i gymnasiet i närmaste provinsstad. Det fanns dock några självlärda författare, som Hanna Mina i Syrien.

De flesta i denna författargeneration ansåg att litteraturen måste vara samhällsengagerad. Det var en på den tiden uppseendeväckande paroll. Engagemanget hade dittills sällan sträckt sig längre till en allmän patriotism. Nu framstod de sociala och ekonomiska missförhållandena som oacceptabla och ropade på radikala reformer. Realismen erbjöd här de unga författarna ett rikt mått av nya miljöer och ämnen. De gick till storms mot den äldre generationen i dess elfenbenstorn, som dock här och var försvarade sig med hetta och slog vakt om författarnas och litteraturens frihet. En viktig del av debatterna fördes i den libanesiska tidskriften al-Adab. Redan från starten 1953 etablerade den sig som arabvärldens viktigaste samlande litterära forum genom sitt engagerat progressiva och panarabiska program. Det senare blev snart viktigt. Vid 50-talets mitt kom nämligen en ny faktor in den politiska och intellektuella debatten vid sidan om den sociala radikalismen: uppfattningen att arabvärlden utgjorde en nation och att den borde enas. Vad som snabbt förde upp frågan överst på dagordningen var att den blev drivkraften i den ledande arabstaten, Egyptens, utrikespolitik.

upp

Nagib Mahfouz realistiska period
Nagib Mahfouz (1911-2006) kan bäst sägas representera den nystart den arabiska litteraturen fick på 40- och 50-talen, även om han tillhör en något äldre generation än de studenter som gav sig in i den politiken på 40-talet och besatt ett mycket kyligare, snarare iakttagande än engagerat temperament. Han hade debuterat i slutet av 30-talet med några historiska romaner med motiv från faraonisk tid, även om det delvis var för att med dem som täckmantel kommentera sin samtid. Så plötsligt växlade han spår, började skriva om sin egen verklighet och förlägga handlingen till det gamla fatimidiska Kairo, de kvarter där han vuxit upp, kring al-Azhar och Khan al-Khalili. Det visade sig bli ett lyckokast, även om han hade svårt att bli publicerad till en början. Förläggarna hade sina uppfattningar om vad litteraturen kunde och borde handla om.

Man blev snart varse att den arabiska romanen i och med honom trätt in i en ny era. I hans verk fann man få av de fel som skämt så många tidigare arabiska romaner. Där fanns inga utvikningar från huvudhandlingen, inga långsökta slumpartade sammanträffanden, inga pekpinnar. Situationerna och personerna var fullständigt sanningsenliga och visade författarens talang för noggranna observationer och en objektiv beskrivning av individerna och deras uppträdande. Medan många romaner av tidigare författare lidit av att huvudpersonen alltför uppenbart återspeglat författaren själv, hade Mahfouz varit en produktiv författare i nästan tjugo år, innan man kunde urskilja honom i någon av hans romangestalter, den melankoliske filosofistudenten och läraren Kamal Abd al-Gawad i Trilogin.

Den populäraste i hans första serie på fem romaner är Midaqq-gränden och det är också den som översatts till flest språk. Gränden är ett stycke Kairo i miniatyr med ett färgstarkt persongalleri som omfattar mycket skilda samhällsklasser. Det är på sätt och vis en sluten värld, där alla känner alla. Huvudintrigen är uppbyggd kring grändens rebelliska skönhet Hamida, som längtar efter ett bättre liv. För hennes skull bestämmer sig en ung barberare att ta tjänst i den brittiska armén (andra världskriget pågår och det vimlar av brittiska soldater i Egypten) för att samla ihop ett kapital. De förlovar sig innan han ger sig av. Men det går inte alls som de tänkt. Komplikationerna tilltar och det slutar med att barberaren blir ihjälslagen av brittiska soldater och Hamida dras in i en tillvaro som prostituerad.

Sitt största och mest betydande verk skrev Mahfouz närmast därefter. Det blev en väldig fresk, skriven i ett svep under sex år – och detta på fritiden, vilket visar Mahfouz kolossala målmedvetenhet och ihärdighet, utan tidigare motstycke i arabisk romankonst. Förläggaren var först ytterst tveksam inför det enorma manuskriptet men gav med sig, om det delades upp i tre delar (utkomna 1956-57). Det kom att kallas Trilogin, vars delar i den svenska översättningen fått namnen Mellan de båda slotten, Längtans slott och Det förflutnas trädgård. Det är en krönika över en traditionalistisk medelklassfamilj under tre generationer, en episk skildring av Egypten från första världskrigets slutår till 1944, som samtidigt vidrör fundamentala allmänmänskliga problem. Det är svårt att urskilja en betoning på något speciellt tema. Snarare är verket ett försök att blottlägga och beskriva effekten av tidens gång på den familj som står i handlingens centrum

De viktigaste personerna är den auktoritäre fadern, köpmannen Ahmed Abd al-Gawad, en patriark som lever ett utsvävande liv på nätterna och uppträder som en sträng envåldshärskare hemma, hans undergivna hustru Amina och den yngste sonen Kamal. Denne blir efter en misslyckad kärleksaffär i tonåren en grubblande ung man, som till faderns sorg väljer att studera filosofi i stället för juridik, den bästa karriärbanan, och bli lärare. En viktig del av handlingen är de dramatiska höjdpunkterna, förälskelser, giftermål, sjukdom och död. Ahmed Abd al-Gawad blir med tiden mer hänsynsfull. Åldern tar ut sin rätt. Andra och sedan tredje generationen tar därefter över huvudhandlingen och i sista delen uppträder bland de yngre dottersönerna rentav företrädare för sådana nya ideologier som kommunismen och den islamiska fundamentalismen.

Mahfouz skulle emellertid inte stanna vid detta slags realistiska berättande. Så som samhället utvecklades kring 1960 i främst Egypten, Syrien och Irak med tilltagande nationalism, förstatliganden och inskränkning av yttrandefriheten var detta svårt av flera skäl.
Mer om Mahfouz

upp

Andra realister – från Sharqawi till Munif
En författare som slog igenom strax efter Mahfouz var Abd al-Rahman al-Sharqawi (1920-87), även om han bara kom att skriva en verkligt framgångsrik roman. Han deltog i den politisk-litterära jäsningen på 40-talet och hamnade ett tag i fängelse. Han debuterade nästan samtidigt som poet, novellist och romanförfattare och bidrog på ett avgörande sätt till den ”realistiska revolutionen” i början av 50-talet. Den långa politiska dikten ”Öppet brev från en egyptisk far till president Truman” gjorde hans namn vida känt, även utanför Egypten.

Hans stora roman Jorden från 1954 är den fortfarande populäraste och livfullaste skildringen av de egyptiska böndernas liv och sociala förhållanden.
Handlingen utspelas i en by i Nildeltat några sommarmånader i början av 30-talet. Landets regering, som stöder sig på de stora jordägarna, ser genom fingrarna på hur dessa trakasserar och exploaterar bönderna. Men där stöter de på envist motstånd. I byn står striden hård om det livsnödvändiga vattnet, som myndigheterna försöker skära ned till förmån för en pascha. Därefter vill de dra en väg över byns jord och därmed beröva många bönder deras levebröd. Inför dessa yttre hot träder byborna fram. Där är en ung bonde, som trånar efter en av de rikare böndernas vackra dotter, en butiksinnehavare som studerat vid al-Azhar-universitetet, en sparsam skollärare som lånar ut pengar till bönderna och en sträng imam som de flesta inte tar på större allvar. Och så är det kvinnorna av vilka flera skämtar friskt med männen. Byfolket har sina kontroverser, sin missämja och fall av svartsjuka. De reagerar också till att börja med splittrat på myndigheternas påbud: Är det bäst att göra motstånd eller ställa sig in hos de mäktiga? När olyckorna hopar sig, sluter de sig dock samman i förbehållslös solidaritet. Trots den bistra sociala verkligheten är grundstämningen optimistisk och i de många dråpliga scenerna är det ofta de rika och mäktiga som råkar illa ut. Miljön frammanas kärleksfullt. Det är Nildeltats heta slättlandskap med dess åkrar med spirande majs och bomull och dess vittförgrenade bevattningssystem.

I romanen ”Bonden” (1967) försökte Sharqawi upprepa succén med ”Jorden”. Nu handlade det om tvistigheter i nutid till följd av den nyligen genomförda jordreformen med dess kooperativ. Han skrev några teaterpjäser med historiska motiv. I en studie från samma tid, ”Muhammed, frihetens apostel”, gjorde han en socialistisk tolkning av islam. Sharqawi reagerade skarpt på frihetsinskränkningarna under den senare delen av Nassers styre. Han var en av de få inom den egyptiska vänstern som applåderade Sadats uppgörelse med den dittills härskande säkerhetsapparaten efter Nassers död. Han blev chefredaktör för den stora veckotidningen Roze el-Yousef och även efter avskedandet därifrån några år senare förblev han välsedd eller åtminstone tolererad av regimen.

Samma år som Sharqawis ”Jorden” kom ut publicerade Yousuf Idris (1926-91) sin första novellsamling, ”De billigaste nätterna”. Det var inledningen till ett författarskap som skulle göra Idris till arabvärldens utan gensägelse främste novellförfattare.

Han föddes i en by i Nildeltat och fick tidigt genomleva en stor del av de umbäranden som Egyptens fattiga fått utstå. Redan när han började sina medicinska studier i Kairo vid 20 års ålder hade han sett det mesta av den egyptiska regimens förtryck. Han blev aktiv i den radikala studentrörelsen och tog del i den sociala och intellektuella agitationen. Han betraktade sig under flera år som marxist och fick därigenom vidgad förståelse för orsakerna till landets missförhållanden och underutveckling. Efter att ha tagit sin examen 1951 började han arbeta som kringresande inspektör för hälsovårdsdepartementet. När Nasser och hans officerare störtade den korrumperade kungamakten, anslöt sig Idris först utan tvekan.

Han hade då liksom ganska många andra prövat på att skriva noveller och kunde med sin bakgrund inte undgå att framföra skarp social kritik. Vid flera tillfällen drabbades han av censur och under ett år satt han inspärrad utan rannsakan och dom. Härpå följde hans mest produktiva period. 1956-62 gav han ut sex novellsamlingar, två pjäser och tre romaner. Hans skrivarglädje fortsatte att växla med perioder av sjukdom och depression. Hettan i hans personlighet och samhällsengagemang hade sitt pris i återkommande konflikter med regimen och känslor av stor frustration.

Idris skriver om de fattiga på den egyptiska landsbygden och i Kairos slum på en realistisk, levande prosa som i syntax och ordval bär spår av det livfulla egyptiska talspråket. Novellerna är uppbyggda kring typiskt egyptiska situationer och människor. Idris intresse är lidelsefullt fokuserat på människorna, som han intensivt identifierar sig med och har förståelse för på ett helt annat sätt än Mahfouz. Han kan skildra människor ömt och medkännande även när de är som uslast och bryter mot alla samhällets moraliska normer. Hos Mahfouz märker man att författaren är åskådare, som beskriver samhället från en trygg medelklasstillvaro, medan Idris tycks delta i livet – som om han hade upplevt alla sidor av de fattigas försakelser. (Två av Idris mest populära noveller återfinns i antologin Arabiska berättare, Gidlund 1980).

Hans roman Tabu tilldrar sig i en liten egyptisk by strax före revolutionen. Liket av ett kvävt spädbarn hittas vid en bevattningskanal på lantarbetarnas område. Lantarbetarna, som kommit till byn för att arbeta med den årliga bomullsskörden, är en föraktad grupp tvingad att fara omkring för att arbeta, äta och skaffa sig ett minimalt livsuppehälle. Jakten på den skyldiga modern engagerar hela byn. Konflikten mellan byborna och lantarbetarna skärps. Men när barnamörderskan till sist avslöjas, blir hennes sorgliga livsöde utgångspunkten för ett nytt förhållande mellan de bägge grupperna. Fördomarna ger vika för medkänsla när byborna inser att lantarbetarna är ännu mer utlämnade och maktlösa än de själva.

I senare delen av sitt författarskap utvecklar Idris sin berättarteknik i modernistisk riktning, blir mer experimentell. Även under hans mest realistiska period med dess folkligt förankrade berättelser lyfter hans noveller ofta från verkligheten och drar iväg mot det fantastiska. Denna flykt in i fantasin blir mer utpräglad med tiden. I Den största synden och andra berättelser ingår även noveller av närmast surrealistiskt slag och berättelser som utspelar sig i ett gränsland mellan mardröm och verklighet. Byperspektivet får vika för den moderna storstaden och människors upplevelser av en kvävande klaustrofobi.

Även i andra arabländer än Egypten kom ett romanförfattande i den realistiska stilen i gång fram på 60- och 70-talen. Få av dess verk är dock översatta till svenska.

Av de tidigare kan man nämna Hanna Mina, född 1924 i en fattig grekisk-ortodox familj i kuststaden Latakiya i Syrien. Av ekonomiska skäl måste han lämna skolan och ta arbete bl a som sjåare för att bidra till familjens försörjning. 1947 flyttade han till Damaskus, arbetade som journalist och för det syriska kulturministeriet. Efter att ha skrivit en del noveller gjorde romandebut 1954 med ”De blå lyktorna” om andra världskrigets inverkan på det syriska samhället. Han kom att stå kommunistpartiet nära, vilket tydligt kommer fram i romanen ”Det snöar in genom fönstret”.

Ett av de få verk av honom som översatts (dock bara till engelska) är ”Fragments of memory: a story of a Syrian family” (i original 1975), som med etnografisk detaljrikedom berättar om en tillvaro på svältgränsen. Familjen föder bl a upp silkesmaskar åt en godsägare. Under vintern tvingas den låna av honom för att få mat för dagen, men förtjänsten av silket är aldrig tillräckligt stor för att reglera skulden. Därför tvingas familjen lämna sin tioåriga dotter som tjänsteflicka i godsägarens familj som pant. De andra flickorna går samma öde till mötes i andra hushåll. Där stannar de, eftersom den alkoholiserade fadern tar ut förskott på deras lön. Boken innehåller porträtt av den änglalikt stoiska modern, den liderlige suputen till far och hans älskarinna, en prostituerad och alkoholiserad kvinna med ett varmt hjärta.

I andra romaner har Mina skildrat sjömanslivet i Syriens kuststäder och till havs: ”Seglet och stormen” (1966), ”Ankaret” (1974) och trilogin ”En sjömans berättelse” (1980-83). Han är en god berättare med episka kvalitéer och en fin förmåga att gestalta sina karaktärer och deras inre konflikter.

Abd al-Rahman Munif (1933-2004), föddes i Jordanien i en saudiarabisk handelsfamilj men berövades sitt saudiarabiska medborgarskap av politiska skäl. Han studerade 1952-58 i Kairo och Bagdad och doktorerade i oljeekonomi. Han var under en tid marknadsdirektör för ett syriskt oljeföretag och chefredaktör för den irakiska tidskriften ”Olja och utveckling”.

Munif hade passerat de fyrtio innan han började skriva romaner. Han blev en mycket produktiv författare och uppvisade en väldig bredd, tematiskt och berättartekniskt. Hans roman ”Öster om Medelhavet” (1975), skildrar det politiska tyranniets kränkningar av de mänskliga rättigheterna genom en f d politisk fånge med svåra sviter av tortyr. Framför allt är han en oöverträffad skildrare av öknen och ökenlivet, både som det en gång var och som det kommit att utvecklas i och med upptäckten av olja. ”Ändpunkter” (1978) är en fängslande berättelse om tillvaron i en by i öknens utkant med dess knappa livsbetingelser och karga natur. En annan roman värd att nämna är självbiografin ”En stads historia” (1994), som mycket livfullt skildrar författarens uppväxt i Amman.

Men Munifs största verk är hans monumentala skildring av Saudiarabiens utveckling från ett traditionellt beduinsamhälle till en kapitalistisk oljeekonomi. Kvintetten ”Städer av salt” (1984-89) är den moderna arabiska litteraturens omfångsrikaste verk, i flera avseenden i klass med Naguib Mahfouz trilogi. Munif nämner dock inga årtal eller kända namn, inte ens Saudiarabiens. Han skriver om och lägger till med författarens frihet att dikta. Men för den som känner Arabiska halvöns 1900-talshistoria är det hela genomskinligt och uppenbart.

Handlingen tar sin början 1933, när oljeprospekteringarna började, och sträcker sig fram till 1975. Den första delen, ”Vildmarken”, ger ett kärleksfullt porträtt av det traditionella beduinsamhället i Gulfområdet. Men människorna blir förvirrade och oroade när främlingar (amerikaner) börjar gräva i marken, köpa upp landområden och bygga en helt ny stad åt sig. En halvt mytisk lokal gestalt framträder och uttalar att detta bådar illa för deras samhälle. Hans upprepade försvinnanden och uppdykanden hamrar in denna varning i traktens nomader och bybor. Rykten börjar spridas om vad som är på gång. En av dem som lockas dit är en syrisk läkare, som genom att ge medicinsk vård och öppna en klinik vinner folks förtroende. I verkets andra del flyttas handlingen till Muran (Riad), där den lättjefulle sultanen uppvaktas av den nämnde läkaren, som söker tillfredsställa alla hans nycker. Samtidigt passar han på att till fullo utnyttja de vinstmöjligheter som stadens snabba expansion ger. Det är ett svidande porträtt av korruption och moraliskt förfall. Kvintettens tredje och femte del berättar om sultan Finars (Feisals) tidiga karriär och senare kungastyre tills han mördas av en släkting (vilket också inträffade i mars 1975). Fjärde delen skildrar läkarens olyckor i exil, hur ödet hämnas på honom för hans opportunism och girighet.

upp

Särskilda teman: Förhållandet till kolonialismen

Sociala frågor och motsättningar inom de nya staterna var under en ganska lång tid ett huvudämne i arabisk litteratur. Samtidigt var en rad författare inte klara med sin uppgörelse med kolonialismen, som satt djupa spår i dem själva och i deras länder. Arabvärldens förhållande till väst var ett viktigt ämne under en stor del av 1900-talet, även om själva den antikoloniala kampen sällan var ett litterärt huvudtema. Fram till 1940-talet var en utbredd tanke att betrakta väst som materialistiskt och mot det sätta upp en andlighet man menade att östern behållit. Den moderna världens teknik och välstånd var välkomna men de fick inte inkräkta på den egna identiteten.

En exceptionell gestaltare av sambandet mellan kolonialism, nationell utveckling och individernas öde i ett långt, dessutom kvinnligt perspektiv, är den algeriska författarinnan Assia Djebar (född 1936), som skriver på franska. Assia Djebar (pseudonym för Fatima-Zohra Imalhayène) kommer från hamnstaden Cherchell, antikens Cesarea, strax väster om Alger. Fadern, en modernistisk fransklärare, var emot att låta spärra in Assia i tonåren och lät henne studera vidare. Hon gick ut sin fransk-algeriska skola och fick därefter chansen att studera vidare i Frankrike vid den berömda högskolan École normale supérieure, även om hon inte fullbordade studierna på grund av algeriska befrielsekriget.

Vid självständigheten 1962 återvände hon hem för att undervisa i historia vid Algeruniversitetet. Då hade hon redan skrivit några romaner på franska. Hon gjorde vissa försök att gå över till arabiska men fann uppgiften övermäktig. Hon hade också svårt att finna sig i den tilltagande likriktningen i samhället och övergick efter en tid till att resa omkring i landet och göra reportage och snart också film. Hon kände att starkt behov att återvända till sina rötter, sin mors stam och landsbygdens kvinnor i allmänheten. Hon kom då för första gången i sitt vuxna liv riktigt nära sitt folk.

1980 återvände hon till Paris, där hon en gång studerat, och beslöt på detta avstånd från hemlandet att åter börja skriva. Hon ville söka sig till Algeriets innersta, dunklaste minnen och den komplicerade fransk-algeriska symbiosen. 1985 utkom den första romanen med detta ambitiösa syfte, L’amour, la fantasia (Kärleken, kriget). Hon väver där samman nyckelepisoder i Algeriets historia från den franska erövringen 1830-48 med personliga minnen från sin barndom och ungdom, som belyser den kvinnliga sfären i det algeriska samhället.

Den inleds med en liten scen: en liten arabisk flicka går till skolan hand i hand med sin far, själv fransklärare på skolan. Så för att markera det förflutnas djupa inverkan på nuet och på landets historia, uppmålas en storslagen scen från 1830, som så att säga markerar början på alltsammans. En väldig fransk flotta uppenbarar sig utanför Alger, ”den ointagliga staden”. Det blir starten på en blodig erövring, som skulle ge historien en ny vändning och under hundra år omgestalta det algeriska samhället i grunden. Frankrikes gradvisa erövring skildras på basis av vittnesmål av franska officerare och besökare. En stor del av Algers befolkning drivs iväg. Fransmännens girighet och hänsynslöshet vet inga gränser. En av de värsta massakrerna begås mot ett par hundra stammedlemmar, de flesta kvinnor och barn, instängda i en väldig grotta i ett bergsmassiv väster om Alger. De kvävs och sveds ihjäl genom att rök leds in. Senare ger romanen scener från befrielsekriget 1954-62, som det upplevs av olika kvinnor i gerillarörelsen.

Författarinnan varvar dessa kapitel med scener från sin egna tidiga år. Gradvis frigör sig jagpersonen från sin miljö. Hon får gå i en franskspråkig skola och leva ett normalt fritt liv. Denna emancipation har hon alltså indirekt att tacka den franska kolonialismen för, vilken hon dock givetvis inte på något vis bejakar. Boken igenom uttrycker Djebar sin förundran över att hon kommit att anta ett främmande språk och fått leva ett helt annat liv än sina medsystrar, för vilka hon har velat bli ett språkrör och en ambassadris.

Sudanesen Tayeb Salih (1929-2009) är en annan författare som behandlat det koloniala temat, fast ur ett manligt, postkolonialt perspektiv. Han föddes i en by vid Nilen i en släkt av småbönder och religiösa lärare. Han gick i koranskola och fortsatte sedan i Khartoum för att efter andra världskrigets slut skickas till London, vid vars universitet han studerade engelsk och jämförande litteratur. Han var lång tid chef för teatersektionen på BBC:s arabiska avdelning. Därefter blev han kulturminister i Qatar. Resten av sitt yrkesliv intog han en hög post inom UNESCO i Paris. Som man kan ana av denna levnadsbana satsade Tayeb Salih knappast på författarskap. Han skrev mest på fritiden utan större tankar på publicering, i varje fall inte i början.

I sin mest kända roman, Utvandringens tid (1966), tar han upp förhållandet mellan kolonisatörer och koloniserade på ett psykologiskt plan. Fram träder ett nästan sado-masochistiskt mönster av kärlek, hat och maktkamp. Handlingen utspelas i en by vid Nilen norr om Khartoum. Två berättelser om män med ett långt förflutet i såväl England som Sudan överlappar på ett intrikat sätt. Berättaren, jagpersonen, återvänder i inledningen till sin by efter långa år i Europa. Han återfinner sina nära och kära och barndomens platser men också en gåtfull, elegant man från huvudstaden som har några år tidigare köpt mark och slagit sig på jordbruk i byn. Denne Mustafa Sa’id avslöjar efter hand sin bakgrund, som när han utan att tänka sig för råkar recitera en engelsk dikt. De båda männens historia visar sig ha mycket gemensamt, även om en generation skiljer dem åt.

Mustafa var ett mycket brådmoget barn. Han skickades tidigt som stipendiat till Kairo och därefter till London. Där uppvisade han strålande studieresultat. Men problem tog vid. Hans förhållande till kvinnor urartade till en fråga om erövringar och prestige. Tre av kvinnorna som Mustafa förfört begick självmord. Den fjärde, som trängde sig på och han tvingades gifta sig med, uppträdde så provokativt att han mördade henne. Han ställdes inför rätta men kom undan med sju års fängelse. Han kände att han inom sig bar fröna till något ont som han inte hade kontroll över, att motsatser möttes i hans själ, kärlek och hat, kunskapstörst och hämndlystnad, något som fått honom att tappa det moraliska fotfästet. Det var fråga om mycket mer än svartsjuka. Det var en kulturell och historisk konflikt mellan österland och västerland, mellan koloniserade och kolonisatörer, där han var ute efter att ta revansch. Efter frigivningen återvände Mustafa till Sudan, men istället för att slå sig ned i Khartoum valde han alltså ett liv som jordbrukare. Han gifte sig med en byflicka och fick två söner.

Berättaren vinner Mustafa Sa’ids förtroende och blir så småningom dennes testamentsexekutor. Och det kan behövas eftersom flera överraskande dödsfall följer som avslutning på denna rika roman, där Afrikas traditioner, koloniala förflutna och nutid konfronteras på ett mycket originellt sätt.

upp

Den palestinska tragedin

Araber betraktar även den nu över sekelgamla konflikten om Palestina som ett kolonialt problem. Västerlänningar kan betrakta Israels upprättande 1948 som slutpunkten i en berättigad process att tillerkänna judarna ett nationellt hem, något som inte kan ifrågasättas. Men judarnas invandring i det ännu för hundra år sedan till 90% arabiska Palestina bekämpades från början på arabisk sida. Man kan där i princip inte tillerkänna sionismens implantation och erövringar någon vägande historisk och moralisk rätt (ännu mindre om ingen kompensation ges).

Knappast något problem har heller engagerat arabiska författare så som Palestina, även om det oftast mest figurerar som tidsbakgrund i deras verk. Denna uppmärksamhet är knappast märklig med tanke på den palestinska katastrofens vidd, det palestinska folkets fördrivning och de återkommande krigen med grannstaterna som fått stora följdverkningar för dessas samhällsliv på många nivåer.

De som skapat störst litteratur av tragedin är med något undantag själva palestinier. Den är en del av deras historia och öde, vare sig de lever i exil, under ockupation eller som minoritet i Israel. Vad de skapat och skapar har en ton, en involvering i det aktuella politiska skeendet, som tydligt skiljer den från övrig arabisk litteratur sedan 1940-talet.

En som djupt trängde in i palestiniernas existentiella utsatthet var Ghassan Kanafani (1936-72). Som politisk aktivist, konstlärare, dramatiker men framför en storslagen novell- och romanförfattare kunde han genom sina personliga upplevelser och sin litterära och politiska aktivitet, sägas representera det mesta i det palestinska folkets dramatiska öde.

Han var tolv år när familjen tvingades fly från Jaffa till en gränsby i Libanon i hopp om att återvända. Men de hamnade till sist i Damaskus. Där blev Ghassan efter fullbordad skolgång lärare i en av de skolor för palestinska barn som FN:s flyktingsorganisation startat. I fyra år arbetade han sedan som lärare i Kuweit, innan han 1959 slog sig ner i Beirut och blev journalist och författare på heltid.

I sina romaner och noveller behandlar Kanafani det palestinska dramats olika faser, från det traumatiska uppbrottet, flykten då de rycks upp med rötterna till vanmakten i flyktingtillvaron. Hans mest berömda roman är Män i solen (1963). Den skildrar hur några palestinier lämnar flyktinglägrens eländiga verklighet. Den ger ett exempel på deras mållösa kringirrande och tragiska försök att komma till rätta med sina problem långt från hemlandet, vid en tid, när Västbanken ännu tillhörde Jordanien och Gaza lydde under Egypten. Tre män tillhöriga olika generationer råkas i Basra i hopp om att landvägen kunna ta sig in i Kuweit, det hägrande oljeparadis där de hoppas få arbete och tjäna ihop pengar. Deras olika bakgrund skildras utförligt och med stor inlevelse. En landsman, som jobbar som chaufför åt en rik kuweitier, erbjuder sig att ta dem med i sin tankbil till ett särskilt låg pris. De har redan blivit lurade flera gånger på vägen dit från Jordanien och går bara med tvekan med på hans förslag. Men de går ett hemskt öde till mötes

I den svenska utgåvan av ”Män i solen” har också ett antal av Kanafanis noveller tagits med. De gestaltar på olika sätt palestinska situationer under perioden 1948-1967, strid, förtvivlan, inbördes tvister och ånyo väpnad kamp när man närmar sig det nya kriget 1967 (då Israel istället ockuperade de resterande palestinska områdena). Den lilla romanen Umm Sa’d, som också ingår i nämnda volym, skildrar en palestinsk flyktingkvinnas dagliga tillvaro i ett läger utanför Beirut när detta krig tagit slut och återger hennes kommentarer till händelserna.

En del kritiker menar att Kanafanis roman Allt vad ni har kvar från 1966 är hans mest intressanta (finns också översatt till svenska – av undertecknad – men hittills opublicerad).
Det är otvivelaktigt hans mest komplicerade och förtätade verk. Det består av två intimt sammanflätade samtidiga handlingsförlopp som utspelas under tolv timmar. En ung pojke, Hamid, är på vandring genom Negevöknen från Gaza och den miserabla flyktingtillvaron där i riktning mot Jordanien, där han hoppas finna sin mor. Samtidigt är hans äldre syster (i Gaza) tillsammans med den man hon just tvingats gifta sig med och som pojken föraktar, därför att han uppträtt som israelisk angivare. Handlingarna går parallellt mot en dramatisk, dödlig upplösning.

Kanafani var ända från tidiga ungdomsår politiskt aktiv och blev strax efter junikriget talesman för Folkfronten för Palestinas befrielse och redaktör för dess veckotidning al-Hadaf. Han dödades av en bilbomb den 8 juli 1972, förmodligen utplacerad av israeliska agenter. Men fallet utreddes aldrig av de libanesiska myndigheterna.

En palestinsk författare i Israel som vunnit internationell berömmelse är Emile Habibi (1921-96). Bördig från en kristen familj i Galiléen stannade han kvar efter 1948. Genom sin politiska och publicistiska verksamhet blev han en av de främsta talesmännen för den arabiska minoriteten i Israel. Redan före 1948 hade han gått med i landets kommunistparti. Mellan 1953 till 1972 valdes han tre gånger till knesset som representant för dess israeliska uppföljarparti. Han var också under lång tid chefredaktör för detta partis arabiskspråkiga veckoorgan al-Ittihad i Haifa. Mot slutet av sitt liv övergav han sitt partiengagemang.

Det permanenta hot den arabiska minoriteten levt under i fråga om jordinnehav, språk och kultur drev Habibi tidigt att lägga tonvikten på försvaret av det nationella språket och den kulturella identiteten. Han fördjupade sig i den klassiska arabiska litteraturen och kom kanske särskilt nära den utfattige, alienerade Bagdadförfattaren Abu Hayyan al-Tawhidi på 900-talet. Inspirerad av dennes glänsande prosa blev Habibi en stilist i klass med de främsta i modern arabisk litteratur.

Så det var kanske naturligt att han så småningom gick över från daglig opinionsbildning och journalistik till skönlitteratur. Strax efter kriget 1967 kom han ut med novellsamlingen ”Sextett om de sex dagarna”. Den handlar om livet för araberna i Israel så som det blev följden av detta krig, om hur de nu kunde återknyta banden med sina nära och kära på Västbanken, i Libanon och andra arabländer

1974 kom hans mästerverk Sa’id peptimisten (en avsevärd förkortning av originaltiteln ”De märkliga omständigheterna kring pessimisten-optimisten Sa’id Abu Nahs försvinnande”). Romanens ”hjälte”, Said, har efter att under vandringarna 1948 hamnat i Libanon lyckats ta sig tillbaka till hemlandet. Där finner han att det bästa sättet att klara sig är att spela enfaldig och bli angivare åt de israeliska myndigheterna. Det blir åtskilliga förvecklingar kring detta angiveri, främst riktat mot fackföreningsrörelsen och kommunistpartiet, samtidigt som författaren flätar in vad som drabbat palestinierna under påföljande år. Sarkasmen når här en höjdpunkt. Läsaren frestas tolka händelserna på rakt motsatt sätt mot vad som kan tyckas vara avsett. Romanen saknar motstycke i modern arabisk litteratur. Edward Sa’id har beskrivit den som ”en karnevalliknande explosion av parodi och teatralisk fars, ständigt överraskande, chockerande och oförutsägbar”.

En annan betydande palestinsk författare är Jabra Ibrahim Jabra (1919-94), som dock kom att stå mer fjärran från den brännande problematiken. Han växte upp i en fattig syrisk-ortodox familj i Betlehem, därefter i Jerusalem. På 40-talet kunde han tack vare ett generöst stipendium fortsätta med högre studier i Cambridge, där han blev djupt präglad av engelsk kultur och levnadsstil. När det arabiska Palestina gick förlorat 1948, fick han arbete som lärare i Irak. Där blev han sedan kvar och bosatte sig för gott i Bagdad. Han gifte sig med en irakiska från en överklassfamilj. Efter några år blev han irakisk medborgare.

Jabra framstår som en viktig förnyare av den arabiska litteraturen och var en mycket produktiv författare. Han skrev såväl poesi, prosa som litteraturkritik och hyllades för sina arabiska översättningar av Shakespeare, Beckett m fl. Han var en förgrundsgestalt inom den nya, fria arabiska poesin, främst genom sina förmedlande impulser. Inspirerad av James Frazers ”Den gyllene grenen”, som han själv översatte, fann han fruktbara myter med stor giltighet för arabvärldens aktuella dilemman i det forntida Syriens gudsföreställningar om död och återuppståndelse.

Hans främsta egna romaner blev ”Skeppet” (1970) och ”Sökandet efter Walid Mas’ud” (1978). Gestalterna hämtade han i den bildade och intellektuella medelklass i exil där han kände sig bäst hemma. Handlingen i ”Skeppet” utspelas under en veckolång kryssning på Medelhavet. I ”Sökandet efter Walid Mas’ud” får gästerna vid en middagsbjudning i Bagdad lyssna på ett band, kvarlämnat av en palestinsk intellektuell som försvunnit och kanske dödats. Det lockar de närvarande att berätta om sina personliga erfarenheter av honom. Walid Mas’ud visar sig ha haft oväntade försänkningar i både palestinsk gerilla och kulturliv, vilket ger en livlig bild av palestiniernas öde i vår tid och svårigheterna att lösa deras problem.

Mot slutet av sin levnad vände Jabra tillbaka till sina minnen. Han skrev självbiografin Den första brunnen – barndom i Betlehem (1987) och en samling berättelser om sitt vuxna liv, ”Prinsessgatan” (1994). I ”Den första brunnen” skildrar han med humor och värme pojkåren i Betlehem på 20-talet, hur han som nyfiket barn upplever den närmast omgivande världen, vidare den starka sammanhållningen i familjen trots den bittra, dagliga kampen för brödfödan. Det var en tid när Betlehem ännu var en liten stad, som levde på kyrkorna, klostren och de kristna pilgrimerna. Fasta punkter var kyrkoårets stora högtider. Vad som snart öppnade den unge Jabras sinne för en större värld var skolan. Det var hans första stora steg ut i livet. Mötet med det klassiska språket och poesin gav honom avgörande impulser, något som förstärktes när familjen 1932 flyttade till Jerusalem.

Så gör vi ett stort hopp fram till aktuella förhållanden. Arkitekten Suad Amiry, född 1951 i Amman av palestinska föräldrar men bosatt i Ramallah sedan 1981, skrev under Israels invasion av Västbanken 2001-02 en dagbok för att stå ut med de tryckande förhållandena. Hon spred den till intresserade vänner på olika håll över Internet. Den blev så småningom en bok, Sharon och min svärmor – dagbok från Ramallah, som är en utvidgning av Internet-dagboken. Där skildrar hon sitt liv i staden ända sedan hon flyttade dit. Det gör hon på ett galghumoristiskt, självutlämnande sätt i konfrontationen med en absurd, i grunden tragisk verklighet. Hon reagerar öppenhjärtigt på de trakasserier och restriktioner hon och andra palestinier utsätts för och får oftare anledning att gråta än att skratta. Det är problem med att få id-kort, som hon måste vänta på i sju år, och att behöva tillstånd för att resa utomlands. Det är vägspärrar, väntan i köer, godtyckliga kontroller och kroppsvisitationer. Därtill kommer alla plötsliga och oväntade utegångsförbud. Det är en vansinnig tillvaro som inte lämnar mycken energi över till annat.

Romanförfattarna må ha gestaltat enskilda palestiniers tragiska öden med stor inlevelse. Men det palestinska folkets kollektiva språkrör blev diktarna, de som hade stannat kvar i Palestina (eller Israel, där koncentrerade till Galiléen). Det var diktare som märkt ekona av den modernistiska revolutionen i den arabiska poesin i slutet på 40-talet och anammat den som en självklarhet. Att de också skulle bejaka vändningen mot en socialt och politiskt engagerad diktning, en fråga som mycket debatterades i arabvärlden på 50-talet, var också naturligt.

Den främste av dem var Mahmud Darwish (1942-2008), född i byn Birweh i Galiléen. Liksom Kanafani och Habibi drevs han över till Libanon under kriget 1948 men lyckades efter två år ta sig tillbaka över gränsen och skaffa identitetshandlingar. Han slog igenom som diktare under 1960-talet, då han besjöng rotfastheten och sin orubbliga identitet men också uttryckte en känsla av främlingskap, inre exil. Han gisslade diskrimineringen och konfiskeringarna, vilket väckte de israeliska myndigheternas ilska. Han kom att leva i ett slags kommunarrest i Haifa, som kvälls- och nattetid förvandlades till rumsarrest. Fem gånger fängslades han. 1971 återvände han inte hem efter en vistelse i Moskva. Han förklarade att det blivit omöjligt för honom att verka som poet i hemlandet. Palestina var inte längre ”berg och slätter” utan ett mål man kunde kämpa för överallt. Och han visade sig få rätt mot sina arabiska vedersakare som klandrade honom för att inte ha stannat kvar och kämpat.

Han utvecklades som poet. Trots den fortsatt retoriska tonen är hans stil fjärran från det konventionella och ofta artificiella arabiska idiomet. Både det språk han använder och den värld han beskriver är samtida. Den text som blir resultatet är därför lika ny till sin språkliga form som till sitt idémässiga och upplevelsemässiga innehåll, även om dikten estetiskt påminner om den klassiska versens. Det finns i hans diktning ett märkligt poetiskt gehör, där det suggestiva bildspråket bärs upp av assonanser och språkmelodier som ger modernismen en poetisk kraft fullt i nivå med den klassiska poesin.

Allt detta påminns man om i de fyra diktsamlingar som några år före hans död kom ut i svensk översättning, Mural, Främlingens säng, Tillstånd av belägring och Varför lämnade du hästen ensam? De är vindlande långdikter eller sviter av osammanhängande fresker, där några dock har sammanhållande teman. ”Mural” utforskar kärleken och poesin, livet och döden som han tog upp efter en svår hjärtattack i början på 1980-talet och en senare hjärtoperation. ”Tillstånd av belägring” är ett dokument om den fruktansvärda situationen i Palestina, särskilt Västbanken, sedan 2001, återgivet på diktarens mycket speciella, skimrande språk. Den djupa känslan av kris och blockerade horisonter har de senaste åren lett till en närmast apokalyptisk syn på palestiniernas förväntade öde, inte bara hos Darwish.

Hans närmaste diktarkollega och kamrat från 60-talet, Samih al-Qasim, stannade kvar i Israel. Han har ett våldsammare temperament men har lyckats ge det en dimension av djup medmänsklighet som sällan slagit över i retorik. Utgångspunkten för hans revolt har varit orättfärdigheterna mot hans folk. Dem framställer han i hela deras tryckande tyngd med framskymtande av den fattiges och hungrandes förtrogenhet att leva i dödens närhet. Han har en utpräglad historisk medvetenhet, där han ofta uttrycker stolthet över förfädernas verk förenad med förtvivlan eller förakt över de senaste generationernas svaghet och inskränkta konservatism. (Översättningar av Darwishs, Qasims och andra palestiniers tidiga lyrik finner man i Palestinsk poesi, FiB:s lyrikklubb 1972).

upp

En universell diktare: Adonís

Den moderna arabiska poesin i övrigt domineras (i synnerhet så som den finns återgiven på svenska) av Adonís (Ali Ahmed Sa’id), en poetisk revolutionär och omstörtare med ett mycket personligt språk och en numera väldig produktion.

Han föddes i en fattig bergstrakt i norra Syrien 1930 och började tidigt skriva dikter. Han blev politiskt engagerad i Syriska nationalistpartiet, som ville skapa ett Storsyrien och var ointresserat av arabisk samhörighet. Han lämnade snart den politiska aktiviteten. Men ekon av detta tidiga engagemang finner man i grundarmanifestet för tidskriften Shi’r (Poesi), som han sedermera startade i Beirut. Där förkunnas en historiesyn med särdeles vida implikationer: ”Vårt arv består inte bara av vad araber har gjort utan av allt som har funnits i Mellanöstern långt före araberna – feniciernas, assyriernas, babyloniernas och Medelhavskulturens arv.” Dessa tongångar framkallade då en vredgad reaktion från traditionalisters och arabnationalisters sida.

Men viktigare för diktarens poetiska utveckling var hans alawitiska bakgrund. De speciella panteistiska och mystiska trosföreställningarna i alawismen, en islamsk sekt som ortodoxa muslimer överhuvud inte erkänner som islamsk, drev honom i en riktning som var ovanlig bland moderna arabiska poeter, i varje fall utanför den Bördiga halvmånens länder. Han sökte sina egna rötter. När han flyttade till Libanon 1957, tog han sig poetnamnet Adonís, inte bara därför att han funnit det lättare att få dikter publicerade med en så anslående pseudonym. Libanon i vid mening var också det land där antikens mytiska gud Adonis hade levat, älskat och dött. Särskilt symboliskt laddad tedde sig legenden om hans årliga död och återuppståndelse. Den sammansmälte där med myten om den mesopotamiska växtlighetsguden Tammuz. Detta var en tid då universella myter gjorde sitt intåg i den arabiska poesin. Tammuz-Adonis blev för en hel generation poeter i Syrien och Irak symbolen för dekadens och förnyelse, död och uppståndelse. Tidskriften Shi’r blev ett forum för många av dem och kom att utöva ett vidsträckt, moderniserande inflytande.

1960 fick Adonis tillfälle att studera i Paris. Det nya intensiva mötet med västerländsk poesi, särskilt Saint-John Perse, gjorde att han på allvar började fördjupa sig i den arabiska filosofin och dikten. Han kom att upptäcka den specifikt arabiska poesins musik och ordskatt. Vid återkomsten till Beirut distanserade han sig efter hand från Shi’r för att 1968 starta en ny, egen litterär tidskrift, Mawaqif (Positioner), som under lång tid blev en de mest frispråkiga och nyskapande i arabvärlden.

1961 hade han fått sitt genombrott med diktsamlingen Sånger av Mihyar från Damaskus. Mihyar blev hans poetiska röst, hans alter ego även en tid i fortsättningen. Diktsvitens sju hymner eller psalmer, vars upphöjda ton erinrar om Psaltaren, är alla (utom den första) skrivna i jagform, bara det ikonoklastiskt. Mihyar framträder som ett ”hednasvärd” för att skaka om ett samhälle som formats av religionen och förblivit passivt inför sitt eget öde. Han är en ”revolutionär som underkänner imamen”, fördömer vad som är föråldrat och orättfärdigt och profeterar om en värld där religionen inte innebär fruktan, där människan är både Gud och tjänare.

I samlingen ”Scenen och speglarna”, 1968, konfronterar Adonis historiens värld, sedd i en spegel som både reflekterar det förgångna och projicerar det på nuets scen. Det förflutna och nuet möts i människan, som inkarnerar historia och nutid. En ny symbolbärare är här Ghifari, en förklädd Mihyar, men fortfarande igenkännbar som den ”förste socialistiske revolutionären i islams historia”. Denna 600-talsgestalt dömer ut arabvärldens ”av sekler tyngda” sociala och kulturella värden. Trots det kvarlever ett hopp, en hunger efter förlossning såväl som förändring, ett ”ljustorn” för ”mörkrets skepp”. Mycket av Adonis bästa poesi under perioden från ”Mihyar” till ”Boken” återfinns i antologin Detta är mitt namn (2006) (som i en första upplaga hade titeln En tid mellan askan och rosorna).

Från omkring 1985, då det libanesiska inbördeskriget fortfarande rasande, kom Adonis och hans familj alltmer att vistas i Paris för att strax därpå definitivt bosätta sig där. Han blev en kosmopolit inte bara i sin dikt utan nu också i sitt liv, flitig som gästföreläsare på universitet världen över, därtill en benådad recitatör av sin egen diktning.

Under 1990-talets slutår gav han sig på sitt mest ambitiösa diktprojekt, Boken – platsens gårdag nu, i tre volymer (del I på svenska 2005), som särdeles egensinnigt återskapar och broderar ut en föregångare, 900-talspoeten al-Mutanabbis liv och verk. Här vidareutvecklar han den ”adoniska världsåskådning” som man sedan länge kunnat tala om, där mysticism och existentialism, socialism och individualism, poesi och verklighet samexisterar, det hela i en berusande känsla av frihet, frihet i såväl ämnesval som ordval, där den poetiska visionen är det primära.

Verket är inte minst märkligt genom sin form. Adonis kunde inte tänka sig att skriva en episkt löpande berättelse rakt fram. Den poetiska revolten krävde en explosiv och fragmentarisk form, som ändå kunde sammanfoga alla historiens element – våldet och vardagen, makten och poesin – till en helhet. ”Boken” vill få fram detta redan i textens uppställning på sidorna. Läsaren får följa fyra parallella linjer genom historien. Till vänster löper al-Mutanabbis dikter. Han tolkar här sin värld, dess politik och poesi, om än med ord som Adonis lägger i hans mun. Sida vid sida med dessa dikter löper en prosaberättelse, en krönika över al-Mutanabbis liv, med särskild betoning på islams ursprung och första blodiga historia. Kaliferna för en oförsonlig kamp mot avfällingar och upprorsmakare, allt i religionens namn. Adonis, som kritiserats för denna mörka bild, menar att detta är en viktig del av historien som inte får förtigas, som man måste göra upp med, om araberna skall kunna bygga upp en bättre framtid.

Medan vi är inne på poesi, bör jag nämna en diktantologi av Adonis landsman Nizar Qabbani, som vi nyligen fått på svenska, Från nostalgisk kärlekspoet till diktare med orden som vapen. Qabbani (1923-98), född i Damaskus, gjorde en glansfull diplomatisk karriär och blev samtidigt under 50-talet mycket älskad och berömd som kärlekspoet runtom i arabvärlden. Han betraktade sig som en diktare inom den arabiska poesitraditionen och råkade därför bli skottavla för Adonis nya tidskrift Shi’rs vassa pilar redan i dess första nummer. Qabbani ville också kommentera dagshändelser i poetisk form och det var inte heller i Adonis smak. Så småningom mildrades motsättningarna.

Mot 60-talets slut övergick Qabbani till att bli diktare och publicist på heltid. Därigenom blev han friare att uttrycka sig i politiska frågor. Dit drevs han också av sin upprördhet över det arabiska läget. I dikten ”I nederlagets marginal”, som publicerades i al-Adab i juli 1967, gisslade han sitt ”sorgeland”: ”Med pipa och flöjt blir det inga segrar. Priset för vår improvisation är femtiotusen nya tält.” Dikterna i detta nya skede är emotionellt laddade och ofta sarkastiska. Många fann dem övertydliga, överdrivna och högröstade. Det är i varje fall en helt annan poesi än Adonis. Men för dem som vill få en inblick i den tidens stämningar hos en nationell arabisk opinion, fientlig mot diktaturer och samtidigt mot utrikespolitisk eftergivenhet, är det mycket intressant läsning.

UPP

Från realism till modernism inom prosan

Även den arabiska prosan har genomgått viktiga förändringar till form och innehåll. Jag anknyter här till huvudlinjen i denna översikts början (fram till sid 7), hur den litterära realismen utvecklades, framför allt i Egypten. Omkring 1960 inträffade där ett stämningsskifte. De viktigaste arabregimerna, bl a den egyptiska, hade tagit upp socialism och social rättvisa på sina program. Den arabiska nationalismen hade vind i seglen och var framgångsrikare än både förr och senare. Men samtidigt inskränktes friheten. De nya militära makthavarna ville inte dela sin makt med någon. De politiska partierna förbjöds och ledarna fängslades. Eftersom det nya samhället hade en så rättfärdig och framstegsvänlig ideologi, fanns det ingen anledning till opposition, var den officiella logiken. Yttrandefriheten kom svårt i kläm, vilket drabbade författarna. Vad kunde eller skulle de nu skriva om?

Nagib Mahfouz lämnade för sin del den realistiska genren. Under sex år efter Trilogin skrev han ingenting, kanske därför att han befarade att den nya epokens konflikter och motsättningar inte lät sig skildras realistiskt. När han återvann sin skaparkraft, fann han ett sätt att i allegorins skyddande form kritisera det auktoritära samhälle som höll på att ta form. Men han satte in företeelserna i ett mycket långt perspektiv. Romanen Drömmarnas gata skildrar mänsklighetens historia från Adam och Eva till uppfinningen av atombomben. Den utspelas vid Muqattam-bergets fot i utkanten av Kairo. Urfadern Gabalawi (Gud) utser sin son Adham att ta hand om en religiös donation. Detta ogillas våldsamt av dennes bror Idris, som därför fördrivs. Under epokerna som går, förkroppsligade av profeter lånade från bibeln och koranen, sliter och släpar människorna i sitt anletes svett. Mot slutet framträder en person representerande vetenskapen som dödar Gud. Framställningen ligger till stora delar nära de heliga skrifterna. Detta, särskilt förhållandet att Muhammed (kallad Qasim) skildras som en vanlig människa, bidrog till att framkalla ett intensivt obehag i Kairos religiösa kretsar. Romanen, som publicerades som följetong i al-Ahram, gav upphov till en kampanj som pågick i månader. Inget förlag vågade ge ut den som bok i Egypten – och den rädslan håller i sig än i dag. Däremot gav Dar al-Adab i Beirut ut den något beskuren 1967 och det har gjorts en lång rad översättningar.

”Drömmarnas gata” inledde en ny fas i Mahfouz författarskap. Hans följande sex romaner är kortare, inriktade på en eller några få personer, som har svårt att hitta en mening i livet och orientera sig i samhället. De präglas alla av desillusionering och frustration.

Den första i serien, Tjuven och hundarna (1961) är ett porträtt av en ”revolutionär” inbrottstjuv som misslyckas med att hämnas på dem som svikit honom och hans ideal. Hans hustru lämnar honom när han sitter i fängelse och gifter om sig med hans tidigare kumpan…
Textens många symboliska undermeningar pekar på allt från frågan om ödet till polisstaten och de intellektuellas roll. Den svikne brottslingen framstår trots sina gärningar som offer. Hösten och vaktlarna (1962) handlar om en tjänsteman som gjort sig skyldig till korruption under monarkin. Han ställs inför en revolutionsdomstol och tvingas börja om på en mycket anspråkslösare nivå.

Ett lika desillusionerat scenario målar Mahfouz upp i Sorl över Nilen, som utspelas på en husbåt i Kairo. Där samlas varje kväll ett sällskap intellektuella, de flesta med anknytning till kulturlivet, för att fly verkligheten med droger och erotik. I Miramar (1967) formulerar Mahfouz sin samhällskritik mera öppet, bl a genom att karikera en medlem av regeringspartiet som helt saknar moraliska skrupler. Han är en av gästerna på pensionat Miramar i Alexandria. Romanen är berättartekniskt intressant och infallsrik, med många anspelningar på Lawrence Durrells Alexandriakvartett.

Efter den fruktansvärda utgången av junikriget mot Israel 1967 ägnade sig Mahfouz under några år bara åt att skriva noveller, svarta surrealistiska berättelser, som kretsar kring döden och alltings förgänglighet.

Man kan säga att Mahfouz dystra 60-talsromaner och -noveller mer än någon annan författares verk åskådliggör och förebådar den cynism, korruption och nedgång i etik och moral som kännetecknat de arabiska samhällena sedan denna tid. Omintetgörandet av närmare ett sekels uppoffringar för en nationell pånyttfödelse, av förhoppningarna att nå ikapp de utvecklade länderna och bli en självständig aktör i världspolitiken ledde till bottenlös besvikelse och punktering av inspirerande sekulära utopier. Det stod klart redan några år efter den militära katastrofen 1967. Istället för att ta sitt öde i egna händer utvecklades arabvärlden mot kommersialism, konsumism och en religiös väckelse av ganska reaktionärt slag. Demokrati var det fortfarande inte fråga om. Rötterna härtill kunde skönjas redan några år tidigare, som Mahfouz visar i sina berättelser, även om det dröjde innan det stod klart för de flesta av hans läsare.

På 70-talet återvände Mahfouz till romanen, men med ett mer varierat innehåll. I Berättelser från vår gata (1975) går han tillbaka till det gamla Kairo, det han skildrat i Trilogin, men nu med avklarnad enkelhet och koncentration. I 78 korta episoder fångar han upp människor, livsöden, stämningar, ja hela tidsandan från sin barndoms gator.

Respektable herrn är en antagligen omedveten karikatyr av Mahfouz själv, åtminstone som han beskrivs av sina kritiker, den välkalkylerande tjänstemannen som skriver på förutbestämda tider och inte tar onödiga risker. I den här romanen låter han den strävsamme byråkraten ta full gestalt. Han porträtterar en ängslig streber, som lyckas klättra längst upp på lönegradsstegen, men på bekostnad av allt som ger livet glädje.

I Min natt är tusen nätter anknyter Mahfouz till ”Tusen och en natt”. Han kommer på idén att fortsätta handlingen där sagosamlingen slutar. Men då hamnar folket i ett skräcksamhälle med än större osäkerhet och fruktan än förut. I Echnaton, sanningssökaren från 1985 (den sista bok av honom som översatts till svenska, år 2000) återvänder han till faraonisk tid, den som han började skriva om på 30-talet. Han belyser mysteriet kring den mest omstridde av alla faraoner, Amenhotep IV, som tog sig namnet Echnaton och försökte genomdriva en monoteistisk revolution.

Ordet ”pionjär” kan bäst beskriva den roll Mahfouz spelat i modern arabisk litteratur. Genom hårt arbete och en svåröverträffad hängivenhet för sin konstart vann han acceptans för romanen som fullvärdig genre i arabisk litteratur, i klass med poesin. Han etablerade den som ett dynamiskt medium, genom vilket samtida egyptiskt liv, särskilt det i Kairo, levandegjordes. Utan honom skulle den moderna arabiska litteraturens historia ha behövt skrivas på ett helt annat sätt.

Som tidigare nämnts, rörde sig även Yousuf Idris i surrealistisk riktning från och med 60-talet. Men den modernistiska strömningens banerförare var några andra författare, som från början intresserat sig för den moderna människans predikament, svårigheten att orientera sig i tillvaron, känslan av maktlöshet och utanförskap. Det var först och främst Edwar al-Kharrat (född 1926), även han egyptier. Titelnovellen i hans debutsamling ”Höga murar”, utgiven på eget förlag 1959, speglar ett sådant tillstånd av främlingskap. Murarna är både yttre och inre, trånga rum i en mörk lägenhet, en svårt sjuk dotter, slutna huskroppar, anonym trängsel, likgiltighet, leda och en känsla av total oförmåga att ändra på något. Men i en sådan framställning var han åtskilliga år före sin tid.

Först i den djupa desillusioneringen efter arabernas nederlag i kriget 1967 vann dessa stämningar gensvar i vidare intellektuella kretsar. Tidskriften Galleri 68, som al-Kharrat startade och redigerade, blev under sin treåriga existens ett forum för de yngre författare som ville experimentera och utforska nya vägar. Den bidrog därigenom till en viktig förskjutning i den arabiska litteraturen. Den dittills förhärskande berättarformen, den logiska, rationalistiska synen, tron på att det gick att tränga in i och tolka hela verkligheten, kunde inte längre godtas. Det uppstod ett sinne för det absurda, där invanda begrepp förkastades och fantasin fick ett friare spelrum.

De mest populära av al-Kharrats böcker är den halvt självbiografiska trilogin ”Stad av saffran”, ”O Alexandrias döttrar” och ”Bobillos stenar” som kom ut 1986-93. Det är dock inte heller där fråga om traditionellt uppbyggda romaner. Det finns ingen egentlig intrig eller upplösning. Trots det bildar de mäktigt verkande enheter, i vilka man anar det mänskliga minnets svåråtkomliga sätt att verka. De två första romanerna är närmast poetiska lovsånger till födelsestaden Alexandria, denna på 30- och 40-talen brokiga, mångkulturella stad. Men de rymmer, liksom den tredje romanens minnesbilder av barndomssomrarna i byn Bobillo i Nildeltat, många realistiska inslag och tecknar en rad intressanta personporträtt.

Stad av saffran bygger på författarens minnen av sin barndom och ungdom i Alexandria. Den består av nio separata kapitel, som hänger nära samman, även om de inte fortlöper kronologiskt. Inom en symbolladdad och poetisk ram, som kommer till synes i kapitelrubrikerna och varje kapitels vilt fantastiska slut, är det en mycket konkret värld som träder fram. Framställningen är i hög grad sinnlig och innehåller många utförliga beskrivningar. Läsaren får följa huvudpersonen Mikael, hans familj, släktingar och vänner under en brytningstid, då staden ännu rymde stora europeiska minoriteter och engelsmännen bevarade ett påtagligt inflytande. Men trots att invånarna tillhör skilda religiösa och etniska grupper, framstår staden som en levande enhet.

Mikaels koptiska familj bevarar starka band med sin släkt, av vilken många kommer från södra Egypten men gjort karriärer på olika håll. Mycket ter sig gåtfullt för honom: grannar försvinner, nära bekanta råkar ut för socialt förfall. Döden gör sig påmind, flera gånger bland unga människor. Fadern dör tidigt och Mikael måste från femtonårsåldern tidvis ta arbete för att försörja familjen och finansiera sina studier. Han blir engagerad i den politiska kampen mot den engelska inblandningen och kung Faruqs nyckfulla regim. I slutscenen stormar han och andra demonstranter en kulle försvarad av engelska soldater. Kulorna viner. Men scenen förvandlas plötsligt på ett för al-Kharrat karakteristiskt sätt till ett inferno med slut i en himmelsfärd.

Gamal al-Ghitani tillhör en något yngre generation författare, född 1945, ibland kallad ”den egyptiska revolutionens barn”. Al-Ghitani är en självlärd författare, intensivt engagerad i Egyptens och Kairos historia, inte bara den senaste. Den har han gestaltat på flera originella sätt. (Han var också en nära vän till Nagib Mahfouz). Han är sedan många år redaktör för den litterära veckotidningen Akhbar al-adab, en opinionsmässigt central position. Sitt mest kända verk, den historiska romanen ”Zayni Barakat”, skrev han i den laddade perioden efter nederlaget 1967, då beskyllningar och motbeskyllningar haglade och grundvalarna för arabvärldens kultur och samhälle ifrågasattes.

Romanen (som inte finns på svenska, däremot i engelsk och fransk översättning) skildrar ett dramatiskt händelseförlopp i Egyptens historia, 1516-17, då osmanerna angrep mamlukernas herravälde och lade under sig landet. Den är skriven i arkaiserande stil i efterhärmning av den tidens krönikor. Zayni Barakat är en hög tjänsteman med uppgift att kontrollera ekonomiska mellanhavanden och offentlig moral i landet. Han skildras ur fem personers synvinkel men kommer märkligt nog aldrig själv till tals. Eftersom mänskliga rättigheter inte står högt i kurs och befolkningen inte får veta mycket av vad som händer, råder en skräckstämning med ryktesspridning och tryckande osäkerhet. Zayni lyckas sitta kvar efter den osmanska erövringen tack vare en allians med polischefen. Det visade extra tydligt för al-Ghitanis publik att vad han syftade på var det samtida Egypten och Nassers regim.

Sonallah Ibrahim (född 1937), har skrivit om samma situation på ett lite annorlunda sätt. Han arresterades av politiska skäl 1959 och satt i ett läger i västöknen i över fem år. Han har sedermera tidvis varit journalist, tidvis författare men hade ända fram på 80-talet svårt att få sina böcker utgivna i Egypten. Han skickades strax efter frigivningen till Assuan för att skildra det gigantiska dammbygget.

Det stofferade han ut i romanen Augustistjärnan (1974), som är en sinnrik dekonstruktion av Nasserepokens stora nationella projekt. Här blir Höga dammen till grus, makadam och klippblock, dagsverken, maskiner och teknik, avskalad alla symbolvärden. Bygget skildras dag för dag och interfolieras med minnesbilder av våld och tortyr av politiska fångar. De djupare drömmarna, de som kvävdes i repression, censur och personkult, dyker upp som inskjutna bilder i texten. I fiktionen återfår verkligheten sina rätta proportioner, som när man betraktar de kolossala Ramsesstatyerna framför Abu Simbel-templet underifrån med deras basreliefer av tortyrscener och krigspropaganda.

I den absurdistiska romanen Kommittén går författaren i Kafkas fotspår även om fotavtrycken är mindre. En namnlös man, i ett namnlöst arabiskt samhälle, kallas till den mystiska Kommittén för att i likhet med många andra bevisa att han är en god medborgare genom att svara på dess närgångna frågor. Att han finner sig i alla förödmjukelser och anstränger sig så att vara till lags beror på att han inte tappat tron på systemet. Men tills slut brister det för honom. Romanen slutar med att författaren biter sig i armen och därefter äter upp sig själv.

2000 kom Sonallah Ibrahim ut med romanen Warda, däremot skriven i realistisk stil. Den handlar om en egyptisk journalist som reser till Masqat i Oman för att leta efter dottern till en rik köpman från detta land, som han mött på universitetet i Kairo. Han förälskade sig i henne men förlorade henne ur sikte när han själv fängslades. Vad hände med Shahla? I Masqat kommer han på mystiska omvägar över de dagböcker som Shahla (eller med sitt täcknamn Warda) skrev 1960-1975. I Oman deltog hon då i gerillakriget mot sultanens medeltida despoti. Hennes stora förebild var Che Guevara. Så småningom vände utvecklingen. Sultanen störtades av sin son, som började liberalisera förhållandena. Det minskade revolutionens dragningskraft. Deserteringarna tilltog, myndigheternas krigföring effektiviserades och 1975 var upproret krossat. Warda försvann men hann föda ett barn som hon varit havande med. Och denna dotter stötte den egyptiske journalisten i sin tur på sjutton år senare. Hon blir en levande länk till nuet.

Flera icke-egyptiska modernister har skrivit om författares tröstlösa tillvaro i exil, en numera ganska omfattande sidogenre. Där kan Ghalib Halasa (1937-90) och hans roman Sandstormen nämnas. Halasa föddes i Jordanien i en familj tillhörig landets kristna minoritet och kom att leva ett kringflackande liv för att undgå förföljelse. Han engagerade sig för de politiska fångarnas öde, palestiniernas sak och den arabiska kvinnans frigörelse.

Sandstormen heter i original Khamsin, namnet på den heta vind som blåser över Egypten vissa dagar under april och maj. Laddad med sand och damm är den mycket påfrestande och deprimerande. En sådan sinnesstämning präglar denna roman, som utspelar sig i Kairo med några avstickare till Alexandria. Huvudpersonen heter liksom författaren Ghalib. Efter ett tag uppmanas han infinna sig på inrikesministeriet, i vars fängelselokaler han utsätts för långvariga förhör för att erkänna brott han inte begått. Miljön är sjaskig, mörk och dyster. Han hör andra fångar torteras. En lång passage handlar om polisspionen, kopplaren och opportunisten Basyounis uppgång och fall, antagligen det mest förgripliga i romanen. Basyouni ställer sig tidigt in hos inflytelserika utlänningar i landet, till att börja med hos de brittiska ockupanterna. Själv förblir han dock den fullständige egoisten. De heta vindarnas tryckande atmosfär kan sägas vara det bärande elementet i denna något osammanhängande roman, som författaren måste skriva om tre gånger, innan den kunde komma ut på ett litet underjordiskt förlag i Kairo i mitten på 70-talet och då fortfarande i något beskuret skick.

Ett viktigare och originellare författarskap står libanesen Elias Khoury för. Han föddes 1948 och växte upp i den kristna delen av Beirut. Trots sin bakgrund slöt han upp på den muslimsk-palestinska sidan under det libanesiska inbördeskriget, som också blev ämnet för hans första roman Lilla berget (1977). Det är en surrealistisk pikaresk om barndomskvarteren i Ashrafiyyeh, populärt kallat ”lilla berget”, och om samma stadsdel som skådeplats för de första inbördesstriderna på 70-talet. Här skildras hur de pastorala kullarna såg ut när författaren var barn, innan grävmaskiner kom och jämnade ut det mesta i nivå med den kringliggande terrängen. Hans minnen interfolieras med brutala scener från det pågående inbördeskriget. Många dödas eller avrättas. Det gäller även nära kamrater till författaren. När vänstermilis tar sin tillflykt till en bombskadad kyrka, ger några förskrämda präster ett franskt perspektiv på Libanons 1900-talshistoria, denna stat som Frankrike skapade vid det första världskrigets slut och som de velat bevara som en kristen, västlig utpost i Orienten.

Khoury hade sedan några år före detta krig tillhört gruppen kring poeten Adonis tidskrift Mawaqif. För dess medlemmar spelade palestiniernas erfarenheter en stor roll, politiskt och estetiskt. Han betraktade sig först huvudsakligen som litteraturkritiker. För romanen fanns det länge ingen tradition i Libanon, menar han. Det berodde i hög grad på att man inte bearbetat det förflutna med dess konfessionella motsättningar eller den långa osmanska periodens dystra arv. Detta undertryckta förflutna flöt upp till ytan på ett nytt, upprivande sätt under inbördeskriget bland reflekterande libaneser. Det gynnade ett berättande som romankonsten ger bäst uttryck för.

Under detta krig vann han distans till organisationer och officiella ideologier, något som antagligen hjälpte honom att få posten som kulturchef på den borgerliga Beiruttidningen al-Nahar, Libanons ledande pressorgan. Med sin insikt om romanen som en av ”budskap” oberoende konstart samlade han under 90-talet material för sin största roman, Solens port (1998), en väldig fresk om palestiniernas öde sedan 1948. Han besökte flyktingläger i Libanon och intervjuade otaliga palestinier. Det blev som en resa för honom, inte bara till ett grannland utan också genom många personers liv i denna myllrande rika roman. Hans sätt att skildra den palestinska tragedin bryter ny mark i flera avseenden. Han visar att den större historien rymmer ett otal små, mestadels trasiga levnadsberättelser. Den ger därför en föga heroisk bild av sina aktörer. Samtidigt öppnas ett långt perspektiv på det gångna halvseklets nedslående utveckling som går långt bortom vad Kanafani och hans generation hann uppleva.

Handlingen skiftar mellan Galiléen, där palestinier ännu lever, om än ofta inte i sina ursprungliga byar, och exilen, främst Libanon, med dess flyktingläger och väpnade organisationer. Under lång tid förblir nämligen den israelisk-libanesiska gränsen förbluffande porös och ett ganska livligt utbyte äger rum. Vi dras in i en väv av berättelser om många brustna illusioner, om fåfäng kamp och möda och om död, men också om mycken kärlek. Romanen har som ram den monolog som jagpersonen, doktor Khalil, håller för vännen Younes, som ligger i koma på ett sjukhus i flyktinglägret Shatila i Libanon. Därvid virvlar alla tänkbara minnen upp.

Younes hade, bara fjorton år gammal, blivit bortgift med en tolvårig flicka, Nahila, som han inte kunde känna mycket för. Men några år efter att han och hans anhöriga flytt till Libanon återfinner han, då som en fida’i (motståndskämpe), henne utanför deras by i Galiléen, där hon blivit kvar. Där älskar han med henne så ofta han kan ta sig dit, i en grotta som kallas ”solens port”. Och nu utvecklas en verklig kärlek mellan dem. Hon är då omgift och har fått flera barn. Hon lever liksom sina kvarvarande landsmän ett besvärligt liv, fyllt av osäkerhet och rädsla. Det israeliska militärstyret gör att araber måste ha passersedlar bara för att bege sig till grannbyar. Marken konfiskeras och koloniseras. Samtidigt skildras hur palestiniernas organisationer krossas, först i Jordanien, sedan i Libanon. Händelserna ses genomgående ur de många inblandade individernas synvinkel. Och den centrala punkten förblir det lilla sjukhuset i Shatila, där undergångsstämning råder och ingen verklig behandling äger rum.

Khourys senaste till svenska översatta roman, Som om hon sover, handlar om människor i Libanon och Palestina under det kritiska året 1947, då Israel är på väg att bildas, befolkningar byter plats, familjer splittras och den stora konflikten börjar som pågår än idag. Men det är ingen vanlig rätlinjig berättelse. Den utspelas minst lika mycket i fantasin. Den består av ett associativt flöde av sammanflätade historier om kärlek, liv och död, myt och verklighet, sömn och vakenhet, uppdelad i bara tre kapitel, tre nätter. Huvudperson är den unga kvinnan Milia, som lever lika mycket i sömnen som i vaket tillstånd. Milias sömn är dock ingalunda passiv. I hennes medvetande bryts händelser, minnen, platser och myter. Det är därför inte lätt att beskriva henne. Hon är inte så mycket en romanperson som en kraftkälla ur vilken romanens märkvärdiga prosa flödar fram, även om allt stoff hämtas från verkligheten, framför allt de kristnas värld i Beirut under 1900-talets första hälft.

UPP

Libanesiska inbördeskriget

Libanons historia efter 1948, då landet militärt deltog på arabisk sida, är tätt sammantvinnad med palestiniernas öde. Det hänger samman med det stora antalet palestinska flyktingar i landet och deras radikalisering efter 1967, då den palestinska befrielserörelsen växte sig stark. Därmed rubbades den sköra balansen mellan Libanons många etniska och religiösa grupperingar. Kriget mellan Israel och PLO, med gerillaräder och israeliska flyganfall, drabbade civilbefolkningen i söder och ökade spänningarna. Våren 1975 exploderade motsättningarna i öppna stridshandlingar. Beirut, arabvärldens kommersiella centrum och kulturella mötesplats, förvandlades till ett inferno av granatbeskjutning och krypskytteeld. Under det femton år långa inbördeskriget drabbades libaneserna också av två israeliska invasioner, 1978 och 1982. Vid det senare tillfället ockuperade israeliska trupper Beirut.

Numera har en lång rad litterära verk skrivits om inbördeskriget med förlängningar bakåt och framåt i tiden. De uppvisar mycket olika erfarenheter och temperament. De romaner som nått oss på svenska är skrivna i efterhand (med undantag av Elias Khourys ovannämnda ”Lilla berget”) med det bättre perspektiv det erbjuder.

Rashid al-Dayf (född 1945) är en maronitisk libanes med fransk kulturbakgrund. Liksom Elias Khoury var han i ungdomen politiskt radikal, på 1970-talet medlem av kommunistpartiet. Hans roman Käre herr Kawabata (1995) är i det närmaste en självbiografi men är samtidigt en uppgörelse med politisk retorik i olika former, kommunistiska, nationalistiska och islamistiska. Han imiterar därvid jargong och slagord med en ironisk effekt i uppenbart syfte att försona sig med sitt förflutna.

En stor del av handlingen är förlagd till den libanesiska landsbygden på 1950- och 60-talen, trakten av byn Zghorta i norra delen av landet. Där är boken en nästan humoristisk skildring av livet på landet och innehåller många dråpliga episoder. Men annat inträffar också. Huvudpersonens far blir dödad i en släktfejd. Pojken har då hunnit göra uppror mot sin traditionsbundna barndomsmiljö. Han tar hjälp av vetenskapen och litteraturen. Han tycker sig kämpa samma kamp mot okunnigheten som Galilei i Brechts pjäs ”Galileis liv”. Liksom Brecht går han också med i kommunistpartiet, vilket leder in honom i inbördeskriget på den ”muslimska” sidan med den identitetskonflikt det innebär. Men han blir svårt skadad alldeles i början och kan sedan inte delta i någon militär aktivitet. Så romanen handlar betydligt mer om förspelet än om själva kriget, som nästan hoppas över till förmån för några intryck av Beirut i början av 90-talet.

En kvinnlig författare som skrivit flera uppmärksammade romaner är Hanan al-Shaykh (född 1945). Hon flyttade till London i början av kriget och slog igenom med ”Historien om Zahra”. 1995 skrev hon en andra roman om kriget, ”Beirutbrev”, på svenska Beirut Blues efter den engelska titeln. De utgörs av tio brev, några fiktiva, skrivna till olika adressater om tillvaron i inbördeskrigets Libanon. Den talar om hur det är att leva i Beirut, där ”världen skälver, bryts sönder och vänds upp och ner”, hur svårt det är att överhuvudtaget ge sig ut på gatan och förflytta sig för att göra inköp eller träffa vänner.

En avsevärd del av boken ägnas Biqa’-dalen, hennes shi’itiska hemtrakt i östra delen av landet. Den dominerande näringen där är cannabisodling. Den inbringar mycket större inkomster än de traditionella grödorna. Vi får följa beredningen på nära håll. I byn vistas en afghan, som lärt invånarna att koka de sönderhackade bladen. Tack vare kriget stör varken myndigheter eller milisgrupper verksamheten. Ty här använder de senare sina vapen för att skydda istället för att tyrannisera varandra. ”Här behöver varje parti, varje sekt varann. Vem skulle distribuera de här haschsäckarna om inte de kristna med sina förbindelser med yttervärlden? Vem skulle plantera cannabisen, vattna och skörda den, om inte shi’iterna?” Men invånarna behöver bara ge sig iväg mot Beirut för att påminnas om de oförsonliga motsättningarna. Vägspärrarna är oberäkneliga och ibland livsfarliga. Där stoppas somliga för förhör eller ännu värre saker.

Den som gett den tröstlösaste bilden av inbördeskrigets förödande verkningar är Huda Barakat i romanen Vattenplöjaren. Den följer en ensam mans liv i Beiruts spöklika ruinkvarter mot inbördeskrigets slut. Inga människor syns då längre till. Husresterna är övervuxna av ogräs och till och med träd. Varje dag ger han sig ut i de ödsliga kvarteren runtomkring för att hitta något att äta och ha nytta av. De enda levande varelser han stöter på är en hotfull flock hundar. Men han har lyckats skapa sig ett hem i källaren till faderns gamla tygaffär. Där framlever han dagarna i drömska hågkomster av familjen. Vi får läsa om hur den en gång kom till Beirut från Alexandria och hur det sociala livet tedde sig i krigets första skede när man ännu hoppades att det snart skulle vara över. Men det kan inte skyla över nuets ofantliga dysterhet. Till slut frammanas en scen så ödslig att den skulle kunna symbolisera tidens ände. Mannen, som plötsligt tycker att han blivit dödad, stiger upp ur sin håla och finner att hela terrängen ner mot havet blivit en plan slätt, längre fram täckt av en vattenhinna, som han inte kan låta bli att springa omkring i. Han undrar om det inte är just att plöja i vatten han hela livet egentligen gjort.

De senaste åren har en yngre generation libanesiska författare tagit till orda. Alexandre Najjar var bara åtta år när inbördeskriget började. Han och hans familj stannade kvar hela tiden det varade. I den lilla romanen Krigets skola (skriven på franska), egentligen en samling mycket korta berättelser, skildrar han sina minnen från denna tid. När bokens framställning börjar, har han efter sju års bortovaro återvänt till hemlandet. Mycket känner han igen. Men ideligen dyker dramatiska minnen upp vid möten med människor och platser. Han återvänder ofta till nuet och kommenterar minnena, för sig själv eller i samtal med andra familjemedlemmar. För det mesta har allt slutat väl, efter artilleribeskjutning, krypskytteeld, nervositet vid vägspärrar och vansinnesfärder genom osäkra kvarter. Han är tacksam över att ha kommit undan med blotta förskräckelsen. Men livsföringen har störts och deformerats. Många nätter har man måst tillbringa i skyddsrum.

Zena el Khalil föddes i England av libanesiska föräldrar, tillbringade sin barndom i Nigeria för att sedan återvända till England och avsluta sina studier där. Hon flyttade därefter till Beirut för att återfinna sina rötter. Hon tog en examen vid Amerikanska universitetet och fullbordade sin utbildning vid School of the Visual Arts i New York 2002.

Under Libanonkriget sommaren 2006, då Israel bombade Hizbullahs baser och det mesta av landets infrastruktur, började hon skriva mejl till vänner om hur hon och hennes närmaste omgivning upplevde vad som skedde. De utvecklades till en blogg, som väckte stort intresse runt om i världen och t o m fick prominent plats i CNN:s och BBC:s nyhetssändningar. Därpå skrev hon ihop romanen Beirut, jag älskar dig med bloggen som startpunkt. Men den handlar till största delen om hennes omtumlande liv i denna stad sedan hon kom dit 1994.

Zena vill då delta i det nya livet dessa rusiga år, när många är redo att bygga upp landet på nytt och samtidigt njuta av friheten. Hennes skildring ger en exceptionell närvarokänsla. Hon bor och lever i en stad där allt tycks vara tillåtet. Men hon är samtidigt en intellektuell som förstår sammanhangen och reflekterar. Hon märker att folk undviker att blicka bakåt. Få vill minnas och vinna klarhet om vad som nyligen ägt rum. Det saknas ett kollektivt minne. Ingen ställs till svars. Milisledare som stått för de värsta illdåd förblir ostraffade. De blir istället offentligt respekterade företagsledare och politiker. Alla är upptagna med sitt och det går ut över utsatta grupper. De palestinska flyktingarna fortsätter att diskrimineras. Många saknar hem och får ingen kompensation av staten, som knappt existerar. Alltför många problem förblir olösta. Trots detta vill Zena inte bo någon annanstans. Åker hon utomlands, grips hon genast av hemlängtan och hon förklarar med glöd varför Beirut förblivit så lockande.

Här kan ett annat nyutkommet, egenartat och kanske marginellt verk nämnas, libanesen Rabih Alameddines stora roman Hakawati – sagoberättaren. Romanen är uppkallad efter den arabiska beteckningen på en professionell berättare (en numera även i Mellanöstern utdöd sysselsättning). Den består av en häpnadsväckande samling berättelser inflätade i varandra, som börjar och slutar med huvudpersonens besök i Beirut för att ta avsked av sin döende far.

Det är tolv år efter inbördeskrigets slut. Familjens hus är ödelagt. ”Som för att kompensera för den handfull kvarter som inte hade rustats sedan kriget, klädde sig Beirut i ny betong. Över hela staden, i varje hörn, byggdes flotta höghus.” Den vittförgrenade familjen med många original är mycket rik sedan den startat en bilimportfirma. Ett avsnitt utspelas i Kalifornien, där huvudpersonen studerar. Han fascineras av västlig kultur och avskyr den arabiska, kanske därför att han tillhör en drusisk familj, d v s en religiös minoritet i Libanon med osäker nationell identitet. Den saknar heliga skrifter och mest är förvisad till muntliga traditioner.

Över halva romanen består av invävda berättelser ur Mellanösterns gamla sagoskatt, med ideliga hopp mellan tidsnivåerna. Där är emiren som har tolv döttrar men ingen son och gör desperata försök att råda bot på situationen. Där är slavsoldaten Baybars som efter många öden och äventyr når den egyptiska sultantronen på 1200-talet. Syftet är alldeles uppenbart att underhålla. Till slut kommer författaren till punkt i alla berättelserna. Så ser det i alla fall ut. Men man kan inte vara säker på att han inte skulle kunna fortsätta hur länge som helst.

UPP

Kvinnans situation och relationen mellan könen

Kvinnans undertryckta situation har varit ett viktigt ämne i modern arabisk litteratur ända sedan starten. Men först mot 1950-talets slut började kvinnorna själva komma till tals. En milstolpe var libanesiskan Layla Baalbakis roman ”Jag lever” 1958. Den var ett protestskri av en medelklassflicka mot kvinnans underordning och mot den trefaldiga rollen som dotter-hustru-moder, som inskränkte hennes uppgift till biologiska funktioner. Romanen bröt samtidigt med det dittills förhärskande distanserade framställningssättet som utmärkt manliga författare. Egyptiskan Latifa al-Zayyat beskrev två år senare i romanen ”Den öppna dörren” ironiskt hur flickor tidigt tränas i konsten att leva, att le, niga, sminka sig, förställa sig och så till slut bli gifta. ”Med vem, undrar du? Med en man, vilken som helst. Allt du behöver tänka på är hur mycket pengar han har… Kvinnan gör bäst i ett vara snål med kärlek, mycket snål. Hon bör inte visa några känslor, tankar eller kärlek som syns utåt.”

Jag vill presentera några senare feministiska författarinnor. Där har vi på svenska två dominerande namn. Det är fråga om två mycket olikartade personligheter. Assia Djebar från Algeriet, historiker och intellektuell, analyserar sitt eget liv i bok efter bok, eftersinnande och reflekterande. Egyptiskan Nawal el-Sa’dawi, ursprungligen läkare, skildrar som militant feminist kvinnor ur folkets fattiga lager, våldsamt förtryckta och ofta vilt hämndlystna mot männen. Hon vill ha en radikal förändring, dock utan att vara säker på hur det ska gå till.

Vi har redan stött på Assia Djebar i ett tidigare avsnitt , där romanen ”Kärleken, kriget” visar vilken roll kolonialismen spelat inte bara för landet i stort utan också för henne personligen som kvinna. I Sultanbrudens skugga, som hon skrev strax därpå (1987), gestaltar hon den algeriska kvinnans ställning på ett särskilt koncentrerat sätt. Romanen har en förlaga, det föga kända förordet till ”Tusen och en natt”. Sultanens brud Scheherazade ber där, medveten om det öde som väntar henne, sin syster Dinarzade att följa med henne in i bröllopsgemaket och gömma sig under sängen för att väcka henne strax före gryningen om hon skulle ha somnat.

I ”Sultanbrudens skugga” är Isma och Hajila hustrur (efter varandra) till en och samma man. De står som symboler för komplementära aspekter på våra dagars algeriska samhälle. Den emanciperade Isma, utbildad i Frankrike, ställs mot den passiva, traditionella Hajila. Hon återupplever i minnet de sensuella höjdpunkterna men också tvisterna i sitt äktenskap. Till slut tröttnar hon, men innan hon bryter upp letar hon reda på en ny hustru åt sin man. Det blir Hajila. Därigenom kan Hajila lämna ett torftigt liv i slummen, men hon hamnar istället i en isolerad tillvaro i en lyxvåning. Hon får bara gå ut väl beslöjad och om hon i förväg har talat om det för sin man. Men en dag får hon se en obeslöjad kvinna som väcker drömmen hos henne att både se och bli sedd. Under en promenad tar hon av sig slöjan, vilket blir startpunkten för en frigörelseprocess, som ger henne mod att utmana sin tyranniske man. Isma känner sig där som Hajilas syster och uppmuntrar henne att bryta sig ur sitt fängelse. På så vis sammanflätas Ismas och Hajilas liv för att bilda mönstret i denna vackert utarbetade poetiska berättelse.

Romanen Ett fängelse så stort (1993) är till det yttre ganska lösligt sammanfogad. Den består av tre delar. Den första är en utförlig skildring i första person av författarinnans platonska kärleksaffär med en ung algerier som får som enda följd att dramatiskt spräcka hennes äktenskap med en framstående teaterregissör. Skildringen belyser frihetens gränser även för en välutbildad algerisk kvinna.

Den andra delen handlar om Nordafrikas berbiska bakgrund, det understa och mest grundläggande av de kulturskikt som detta område bär på och som Djebar länge fascinerats av. Det är en veritabel detektivhistoria, som sträcker sig från 1600-talet till 1800-talet, om uttydningen av det skrivna berberspråket med utgångspunkt från inskriptionerna på en stenplatta i tunisiska Dougga.

Den tredje delen tar upp om några pregnanta algeriska kvinnoöden. Där är till att börja med den första litterärt skildrade algeriskan, Zoraida i Cervantes ”Don Quijote”. Sedan glider författarinnan över till sin mormor, mor och sig själv, sin egen familjebakgrund. Där berättas om hur giftermål anordnades, om hur sjukdomar ryckte bort barn, mot bakgrund av situationen i det koloniala Algeriet som författarinnan har egna minnen av. Mot slutet övergår hon till att skildra en rad dödsfall, påverkad av det pågående, blodiga inbördeskriget, där hon förlorade många vänner. Här övergår romanen till att bli en hyllning av alla döda på Algeriets jord, där så många berövats livet i förtid.

Djebars senaste roman, Ingenstans i min fars hus, är hennes mest personliga. Det är en självbiografi och följer hennes barndom och ungdom. Den förflyttar läsaren mellan en kolonialby på landet, några andra orter och slutligen Alger, beroende på var Djebars far, en skollärare, arbetar. Hon växer upp i en lite kluven barndomsvärld, mellan den omtänksamme men auktoritäre fadern och sin tillbakadragna mor. Från tioårsåldern bor hon på en internatskola några timmars bussresa hemifrån. De allra flesta eleverna där är europeiska flickor. Hon upptäcker ”de andras värld”, inte minst tack vare sin passion för böcker. Hon blir fascinerad varse samhällets motsatta läger. I de algeriska städerna ligger franska kaféer på ena sidan gatan, de arabiska på den andra. Deras klientel, uteslutande män på båda sidor, iakttar varandra fientligt. Franska par, som dansar till dragspelsmusik på byns torg, observeras av algeriska proletärer i det omgivande mörkret.

Väl i Alger älskar den unga flickan att ströva omkring efter dagens skoltimmar. Hon berusas av en känsla av rymd och frihet. Hon har påbörjat en hemlig brevväxling med en ung man och en kärlekshistoria avtecknar sig. Men ett gräl leder till att flickan försöker ta livet av sig. Det blir en brytpunkt i hennes liv, som hon så här långt efteråt (55 år senare!) vill bearbeta och resonera igenom i ett slags psykoterapi efter att alltför länge ha tigit om saken, även för sina närmaste. Det blir denna romans slutackord.

Nawal al-Sa’dawi blev internationellt känd 1980 med essäsamlingen ”The Hidden Face of Eve”. Denna inleds med en liten självbiografi, där hon återkallar minnet av sin egen omskärelse, hur överrumplad hon blev, hur svekfullt hon tyckte modern betedde sig som leende såg på när rakbladskniven åsamkade henne denna djävulska smärta. Upplevelsen ligger till grund för hennes engagemang mot kvinnlig könsstympning, både som läkare och populärvetenskaplig författare. Essäsamlingen gav prov på det folkupplysningsnit, som kostade henne arbetet som byrådirektör i hälsoministeriet 1972. Det gjorde henne till författare på heltid.

Då hade hon redan publicerat några novellsamlingar och en roman, ”En kvinnlig läkares dagbok”, som i mycket påminner om hennes eget liv. I romanen Röst ur djupet (1977) möter vi en prostituerad kvinna som dömts till döden för ett mord på sin hallick och vägrar begära nåd. Firdaus, som hon heter, spottar på hela manssamhället. Natten innan hon ska avrättas berättar hon sitt livs historia för en kvinnlig psykiater. Det är en berättelse om kvinnoförtryck i alla dess former. Fadern var en fattig bonde, som tog maten ur munnen på kvinnor och barn och gav hustrun stryk när ett gossebarn dog. Firdaus har en ung farbror som studerar vid al-Azhar. Det skulle hon också ha velat göra, men som liten flicka sätts hon i arbete ute på fälten. Hon ser upp till sin farbror, fast han förgripit sig på henne. Till sist får hon följa med honom till Kairo för att sköta hans hushåll. När han gifter sig, blir hon bortgift med en gubbe, som misshandlar henne svårt. Hon rymmer och hamnar i prostitution. Ett försök till ärbart liv som kontorist får henne att känna sig än mer utnyttjad. Så hon blir sin egen som lyxprostituerad, tills en hallick tvingar på henne sitt beskydd.

Firdaus är inte den enda av Nawal al-Saadawis kvinnliga hjältar som är trotsig och stark in i döden. I romanen Och tiden står stilla vid Nilen (1974) möter oss bondkvinnan Zakia. Efter ett långt liv av grova kränkningar, där religionens och maktens män med våld och list berövat henne allt och utlämnat hennes döttrar till byhövdingen, dödar hon honom med en hacka och förs bort slagen i bojor.

Imamens fall är både en politisk allegori, där imamen har uppenbara likheter med president Sadat, och en feministisk attack mot patriarkatet i alla dess former. Hjältinnan Bint Allah (Guds dotter) är imamens förnekade barn och hennes mor en före detta prostituerad. Genom henne får vi en bild av ett land, där den hemliga polisen, fängelserna och bordellerna syftar till en och samma sak: att vidmakthålla männens makt över kvinnorna, en makt som getts dem i Guds namn. Men i Bint Allahs person gestaltas det systerskap och det motstånd som också finns och hon utmanar imamen på liv och död.

I al-Saadawis senaste bok, Den stulna romanen, dyker en sonson till Zakia (huvudpersonen i ”Och tiden står stilla vid Nilen”) upp, en folkets förkämpe som fängslas vid en demonstration och torteras till döds. Han beundras av Bodour, denna boks centrala gestalt, som föder honom en dotter som hon överger på gatan, eftersom hon inte öppet kan tala om vem fadern är. Hon tvingas istället in i ett äktenskap med en fähund till journalist, som så småningom blir en uppburen kolumnist i den regeringstrogna pressen. Själv blir hon en respekterad litteraturkritiker. Men hon är fylld av samvetskval över sin opportunism och inställsamhet. En annan sida av sitt liv lever hon ut genom att i hemlighet skriva på en roman. På kaotiskt lösa papper bekänner hon vad hon verkligen tycker. Till slut blir romanen stulen. Den publiceras strax därpå i hennes mans namn.

En effektfull utmaning mot detta förljugna, patriarkala samhälle levererar Zina, Bodours övergivna dotter. Hon har växt upp till en stolt, frigjord kvinna, som älskar sång och dans, sådant som bryter ned skrankor mellan människor. Som framgångsrik pianist och sångförfattarinna väcker hon både beundran och avund. De religiöst sinnade försöker mobilisera islam, vilket inte stoppar henne.

Al-Saadawi hyllar trotsiga kvinnor som vågar se män rakt i ögonen. Det är drag hon ofta betonar, när hon beskriver kvinnor som vägrar att finna sig i sin underordnade ställning. Hennes hjältar ser verkligen ut som hjältar, även de få manliga. De många personer i hennes galleri som hon avskyr eller föraktar ger hon genomgående ett motbjudande utseende med detaljer som ofta upprepas. Detta sätt att få fram ett budskap har inte tilltalat alla kritiker.

Det finns ytterligare några kvinnoskildrare vilkas verk nått oss de senaste åren. Den tidigare nämnda libanesiskan Hanan al-Shaykh har också skrivit Kvinnorna från myrrans land. Den romanen utspelas i ett icke namngivet arabiskt ökenland (antagligen Saudiarabien), där nytt och gammalt kolliderar. Den nya penningekonomin drar till sig människor från världens alla hörn. Fyra kvinnor med olika bakgrund berättar i tur och ordning för varandra om sina liv. Två av dem kommer utifrån: Suha från Libanon, som flytt från inbördeskriget hemma, och amerikanskan Suzanne, som kommit till landet med sin familj, men maken, en teknisk expert, har tappat intresset för henne. Instängdhet och tristess men också sensualitet präglar dessa kvinnors liv. De två infödda kvinnorna tillhör en burgen klass. De behöver inte arbeta och har besökt västliga länder. Men därigenom blir konflikten med det egna samhället, där de saknar rättigheter, bara så mycket större.

Vi har också den unga saudiarabiskan Rajaa Alsaneas bloggroman Flickorna från Riyadh.
Jag stannar i stället för en roman om kvinnor på samhällets botten, algeriskan Maïssa Beys berättelse De utsatta.

En samling kvinnor, som myndigheterna inte vet var de ska placera, har hysts in på ett kombinerat sinnesjukhus och ålderdomshem på den algeriska landsbygden. Huvudpersonen Malika är en upprorisk kvinna av ett ovisst ursprung, vid födelsen ett hittebarn, som hennes mor inte velat eller kunnat ta hand om. Hon berättar om sitt liv, interfolierat med nedteckningar av de andra kvinnornas öden. Åtta av dem kommer till tals. Livet har farit fram hårt med dem. Mycket tidiga giftermål, krävande män och släktingar, som betraktar flickorna som sin egendom som noga måste övervakas. Några har varit eller anklagats för att vara otrogna men överlevt genom att rymma hemifrån. En kvinna har varit prostituerad, vilket de andra även i detta sällskap förfasar sig över. En annan har i de officiella papperen fått ett franskt namn som hon aldrig använt men inte kan få avlägsnat. En tredje är svart och har färdats fram och tillbaka genom Sahara flera gånger – med och utan man. Det har inte varit några stillsamma liv som hemmafruar. Trots så många försakelser håller sig kvinnorna uppe tack vare en märklig nostalgi. De minns överraskande ofta de glada ögonblicken i sina liv. De flesta är så gamla att de upplevt kolonialtiden och det franska styret, som de till Malikas irritation förskönar.

De senaste åren har en rad muslimska författare i England gått i bräschen för en ny syn på islam i sina verk. De känner inget behov av att förklara eller ironisera över denna religion. Inte heller har de den insmickrande ton som karaktäriserar många berättelser om identitet och kulturkollisioner. De skriver från insidan om hur det är att vara troende muslim i dagens västerländska samhälle. Leila Aboulela från Sudan är en av de mest framträdande av dessa nya röster.

I romanen Minaret skildras kvinnan Najwas levnadsväg. Hon tillhör en rik, sekulariserad familj i Sudan. Hon studerar på universitetet i Khartoum och för ett mycket västpräglat sällskaps- och nöjesliv. Hennes framtid ser ljus och bekymmerslös ut. Najwas far är chef för presidentens kansli, en omstridd position baserad på politisk lojalitet. Landet är, när handlingen börjar ett stycke in på 80-talet, en korrupt militärdiktatur. Fadern kan utifrån sin strategiska position ta åtskilligt betalt för sina tjänster och är känd som Herr Tio procent. Så inträffar en kupp och den förra regimens män ställs inför rätta. Najwas far hängs.

Då befinner sig familjen i London. Avrättningen av fadern gör att familjen måste stanna där. Modern knäcks av den sociala deklasseringen och dör efter några år. För Najwa och hennes bror, som först bländas av storstadens glans och möjligheter, går förfallet långsammare. Handlingen följs under ett tjugotal år. Brodern hamnar i narkotikaberoende och så småningom i fängelse. Najwa får anställning som hembiträde och barnsköterska hos rika personer, först hos bekanta till familjen, därefter på öppna marknaden. Hon står där utan tillgångar och utan stöd i tillvaron. Hon börjar söka sig till moskén i sin stadsdel. Där finner hon många kvinnor, anspråkslösa och naturliga, som samlas för småprat och andakt, omgivna av sina barnkullar. Hon finner till sin lättnad inga män. Kvinnorna har sina bönestunder och några ger undervisning i Koranen. Det blir en oas för henne. Där känner hon trygghet. Vid en högtid ombeds hon ta till orda och be en bön inför alla församlade. Hon råkar få en större summa i ersättning vid en uppsägning, för vilken hon beslutar bege sig på pilgrimsfärd till Mecka. Det är i linje med bokens underförstådda tes, att det mycket väl går för även en kvinna att leva i harmoni med en religion som islam.

upp

Självbiografiska romaner

Detta är en rik genre men svår att avgränsa. De flesta författare väver in självbiografiskt stoff i sina verk, som vi ovan sett många exempel på. Det förenar de med fiktiva inslag i regel så skickligt att det är svårt att avgöra vad som är vad. Läsare och kritiker gör ofta felet att tro att mer av handling och gestaltade personer är självupplevt än vad det i verkligheten är. Men i åtskilliga fall är självbiografin helt uppenbar av vad man vet om författaren eller av det faktum att huvudpersonen berättar i jagform.

Den första barn- och ungdomsskildring som gav verkligt eko i varje fall i det egna landet var Enkelt förflutet (1954) av marockanen Driss Chraïbi (1926-2008). Det berodde på att denna roman samtidigt var en stridsskrift, ett litterärt raseriutbrott mot patriarkalt tyranni och förbenad religiös konservatism. Detta väckte mycket ont blod, eftersom Marocko just då utkämpade en avgörande kamp för självständighet från Frankrike under en återfunnen nationell identitets stridslystna baner. I en rad scener, fyllda av bitande sarkasm ger Chraïbi – på sina egna, sina fem bröders och sin förtryckta, utschasade mors vägnar – uttryck för en revolt mot den allsmäktige fadern, en rik teimportör och jordägare.

Romanen inleds med att sonen Driss slänger käft med fadern vid middagsbordet en sommarkväll under ramadan, när ingen ätit något på över femton timmar och den sadistiske fadern dröjer med att ge tecken åt familjen att måltiden kan börja. Hans diktatur över dessa undergivna familjemedlemmar gör sig gällande i alla avseenden. Men längre fram rubbas han från sin piedestal sedan han gjort konkurs i sina omfattande affärer. Han förlorar en del av sin auktoritet över familjen, i första hand över upprorsmakaren Driss, och försonas med honom för att till slut skicka honom till Frankrike, ”världens bordell”, som han föraktfullt kallar det. Denna vändning inkräktar dock knappast på romanens grundstämning, den våldsamma kritiken mot familjestrukturen och hela det marockanska samhället, dess hierarkiska ordning och oemottaglighet för frigörande impulser.

En helt annan självbiografi står Chraïbis landsman Muhammed Shukri (1935-2003) för. Denne tillhörde de fattigaste bland de fattiga och har gett en sällsynt uppriktig och frän skildring av hur det är att leva på samhällets botten. Han kom från en berberfamilj i Rifbergen, som på 40-talet utvandrade till Tanger och sedan till Tetouan. Först i 20-årsåldern fick han tillfälle att gå i skola och lära sig läsa och skriva. Han blev så småningom lärare i arabiska och kulturskribent. Han fick kontakt med den internationella konstnärskolonin i Tanger och tack vare Paul Bowles lyckades han få sin självbiografi Det nakna brödet publicerad, först på engelska.

Shukri berättar där med en ytterst ovanlig konkretion om sin uppväxt, om sin våldsamme far, om hunger, prostitution och den dagliga kampen för att överleva. Det är en hård värld, där barnen slåss om de minst avgnagda kycklingbenen på soptipparna och försörjer sig som skoputsare, tidningsförsäljare och ficktjuvar. Efter några år som gatpojke är ynglingen stor nog att få vara med de stora grabbarna och delta i sin första smuggelkupp. Mot det går inte som planerat och i en mörk, drypande fängelsecell går det upp för honom att han måste slå in på en annan väg. – Boken har sedan några år kunnat säljas i Marocko, men i exempelvis Egypten och Saudiarabien är den fortfarande förbjuden – på grund av sina sexskildringar och inblickar i ett arabiskt samhälles ruttenhet.

Tre andra självbiografier har en del gemensamma drag. De skildrar huvudsakligen författarnas vuxna liv, hur det är att leva på resande fot, i frivillig exil och bli bekant med främmande miljöer. De aktuella politiska realiteterna spelar mycket tydligare in.

Raouf Masaad föddes i Sudan, där hans far, en kopt från Egypten, var anglikansk präst. Som journaliststuderande i Kairo drogs Raouf in i den kommunistiska rörelsen och hölls internerad i Kharga-oasen 1959-64. Där blev han bekant med blivande författare som Sonallah Ibrahim. I likhet med dem debuterade han litterärt mot 60-talets slut. Sedan lämnade han Egypten för oavbrutna resor och vistelser i arabiska och europeiska länder, Libanon, Irak och Polen, än som studerande, än som journalist. Detta ovanliga liv har han med oemotståndlig vitalitet och vågad humor berättat om i den festliga romanen Strutsägget, som gavs ut av ett arabiskt förlag i London 1994. Trots att den till största delen skildrar lösryckta personliga upplevelser utan kronologisk ordning har Masaads humör verkat smittande och boken har blivit ovanlig succé på olika håll i arabvärlden.

Assyriern Samuel Shimons långa berättelse En irakier i Paris kom samtidigt ut på arabiska och engelska 2005. Den beskriver Shimons växlingsrika liv från en ort nära Bagdad till de senaste tjugofem årens vistelse i Frankrike och England. I bokens avslutande tredjedel skildrar han sin barndom i al-Habbaniya, samtidigt en militärbas för olika regimer. Han växer upp med en stor dröm: att bli filmregissör i det stora landet i väster. Men när han väl kommer iväg, 23 år gammal, fastnar han på ett otal ställen på vägen. Han åker fast i grannlandet Syrien och blir torterad som misstänkt infiltratör. I östra Beirut blir han tagen för en syrisk agent, som skickats ut för att spionera på falangisterna. Till Hollywood kommer han aldrig. Efter många turer hamnar han i Paris, där han som uteliggare rör sig bland barer, metrostationer och vänner. 1998 startar han med Margaret Obank Londontidskriften Banipal, inriktad på modern arabisk litteratur och med många arabiska noveller och dikter i engelsk översättning. Men det är en period som tilldrar sig efter denna romans slut.

Ahdaf Soueif (född 1950), dotter till ett egyptiskt akademikerpar, tillbringade avgörande barndoms- och ungdomsår i England, vilket lett till att hon kommit att skriva på engelska. Efter gymnasie- och universitetsstudier i Kairo återvände hon till England 1973 för att skriva en doktorsavhandling om engelsk litteratur. Hon tjänstgjorde ett tag som lektor vid Kairouniversitetet för att så definitivt återvända till London, där hon numera arbetar i en arabisk media- och förlagskoncern. Hon var litterärt sett länge mest känd i England och det är först ganska nyligen hon uppmärksammats i arabvärlden och bland kännare av arabisk litteratur

Hon bröt igenom 1992 med den väldiga självbiografiska romanen Solens öga. Den utspelar sig 1967-80 och är en bred skildring av det politiska och sociala skeendet i Egypten de åren, som de upplevs av den unga kvinnan Asya. Hennes familj tillhör den högre medelklassen och hennes far har en tid t o m varit kulturminister (här skiljer sig fiktionen från verkligheten). Asya ska just ta studenten 1967, när sexdagarskriget inträffar. Hon hamnar i ett dramatiskt politiskt händelseförlopp, utnötningskriget i Suezkanalzonen, Nassers död och Sadats nya politik. Stora kontraster, inte bara politiska utan också kulturella kommer till synes. En kamrat till henne örfilas av sin far, därför att hon setts på gatan tillsammans med en okänd man. Asya gifter sig, men äktenskapet lämnar henne känslomässigt utsvulten. Vid periodens mitt flyttar hon till England för att skriva en doktorsavhandling. Där råkar hon in i en ny relation och tappar den levande kontakten med Egypten. Men i epilogen är hon tillbaka i sitt hemland. Där försöker hon få vänner som fängslats av politiska skäl frigivna och deltar i en kampanj för födelsekontroll i söderns byar.

UPP

Övrig litteratur i olika arabländer

Det finns en rad romaner på senare år som är svårare att placera in i ovanstående kategorier. De kan lämpligen sorteras efter land. Fortfarande är andra arabländer än Egypten dåligt representerade på svenska. Jag fortsätter här med Ahdaf Soueif, vars författarskap kan tjäna som övergång.

Egypten

Ahdah Soueifs självbiografiska ”Solens öga” följdes sju år senare av ytterligare ett mäktigt verk, Kärlekens väv, ”en politisk roman som också är oblygt romantisk”, som en recensent då skrev. Den skildrar ett engelskt kvinnoöde i det koloniala Egypten för hundra år sedan, intrikat sammanvävt med en ung amerikanskas konfrontation med dagens Egypten. Mellan dessa två kvinnor finns det överraskande många samband. Det mest fängslande här är lady Anna Winterbournes möte med och upplevelser av Egypten kring förra sekelskiftet. Hon får där upp ögonen för hur det brittiska kolonialstyret med sin falska välvilja och vulgära högfärd djupt förödmjukar egyptierna, något som hennes landsmän blundar för. Hon dras till en nationalist av börd, Sharif Pasha, som för henne står för det äkta Egypten. De gifter sig och blir lyckliga tillsammans, men Anna förblir osäker på om det i längden går att förena så olika levnadssätt.

Bokens andra berättelse handlar om hur Isabel Parkman, en amerikansk ättling till Anna och Sharif, reser hon till Kairo med en gammal familjekoffert, som innehåller Annas brev och dagböcker. Hon lyckas med en egyptisk kamrats hjälp pussla ihop historien om Anna. Medan denna rullas upp, skönjer man den nya berättelsen, Isabels berättelse, med ett brett spektrum av nya samband och djup. Dagens Egypten, inser hon, har fötts ut gårdagens. Släktskap är mer än bara en familjeangelägenhet.

Övre Egypten, som kulturellt sett börjar redan några mil söder om Kairo, har haft en ganska stor minoritet kopter, av vilken många i modern tid utvandrat till Kairo och Alexandria. De har tills nyligen levt fredligt med sina muslimska grannar. Historiskt sett har förekommande trakasserier snarare härrört från myndigheterna än dessa grannar. Området är samtidigt hela det kristna klosterväsendets vagga, med uråldriga traditioner.

Baha Tahir (född 1935), som verkat på den egyptiska radions kulturavdelning och sedermera länge vistats i Europa, kom 1991 ut med romanen Tant Safiyya och klostret, som utspelas i just denna miljö, i en by nära Luxor, utanför vilken ett kloster är beläget.

Klostrets munkar är allmänt omtyckta. En ung pojke, den här bokens berättare, levererar vid några festdagar på året läckra kakor till dem. Även annars trivs han bra i klostret, som inte bara är ett stort byggnadskomplex utan också har vidsträckta odlingar. Men även släktingar och vänner får del av uppvaktningen. Mest tycker pojken om att gå till tant Safiyya, en avlägsen släkting, bara sju-åtta år äldre än han själv. Alla tror att hon ska gifta sig med Harbi, en ung man lika ståtlig som hon är vacker. Men istället kommer helt överraskande ett frieri från traktens störste jordägare, en bej. Harbi tycks vara helt införstådd med detta och den chockade Safiyya accepterar i all hast erbjudandet och flyttar in i bejens palats.

Bejen får efter en tid för sig att Harbi är ute efter att döda hans nyfödde son, så att denne inte kan ärva honom. Han försöker ställa Harbi till svars genom tortyr, utförd av några hantlangare i hans närvaro. Harbi kastar sig då över bejen och dödar honom. Efter en fängelsevistelse tar han sin tillflykt till traktens kloster. Bara där känner han sig trygg. Ty alltsedan mordet har han måst räkna med att falla offer för den obönhörliga blodshämnden. Utanför väntar den nu helt förändrade tant Safiyya på att få honom dödad, även om hon måste vänta på att hennes lille son har växt upp så att han kan verkställa dådet.

Alaa al-Aswany, född 1957, är arabvärldens och även västvärldens på senaste år mest omtalade och sålde arabiske författare. Han kan möjligen representera en ny realistisk trend i arabisk litteratur, präglad av moderna medias dramaturgi. Han växte upp i centrala Kairo som son till en advokat. Han är utbildad tandläkare. Under 90-talet blev han känd som flitig producent av noveller och artiklar i sociala och politiska frågor, publicerade i olika tidningar och tidskrifter. Han strävade samtidigt efter att vidga gränserna för de ämnen en författare kan ta upp. Tre gånger blev hans texter refuserade av Egyptens statligt ägda förlag, bland annat därför att han inte kunde övertyga tjänstemännen om att åsikterna som hans personer uttryckte inte var hans egna.

Men till slut, 2002, lyckades han få ut romanen Yacoubians hus, uppkallad efter det hus där han växte upp och hade sin första mottagning. Genom de olika människorna bosatta i detta hus studerar han det egyptiska samhället och ger en sällsynt levande bild av det. Huset, som finns i verkligheten, byggdes av en armenisk miljonär på 1930-talet och beboddes under sina första årtionden av ministrar, paschor, judiska miljonärer och utländska industrimän. I garaget stod lyxbilarna i rad. Efter Nassers revolution 1952 flydde de flesta utlänningar ur landet. Huset fick nya gäster, mest officerare. På 70-talet lämnade de rika och mäktiga innerstan. Byggnadens storhetstid var förbi. Flera stora våningar styckades upp och de plåtskjul som en gång byggts som förråd på taket blev bostäder för nyinflyttade från landet.

En rad personers öden flätas samman och författaren får tillfälle att med svart humor och genuin vrede blottlägga ett samhälle i förfall. Det tiotal öden som parallellt följs, som anstår en god följetongsroman, går i de flesta fall mot ett dramatiskt slut.

Den begåvade Taha drömmer om att bli polisofficer. Men som son till en portvakt blir han avvisad från polishögskolan trots lysande betyg. Obevekligt drivs han i opposition, blir radikal islamist, grips och torteras. Tiden är det första Gulfkriget 1990-91. På universitetet demonstrerar studenterna mot att Egypten gått i krig mot det muslimska Irak på USA:s sida. Islamistiska stämningar sveper genom landet – och slås ned med brutalt polisvåld. Taha sugs in i virveln och går under.

Mäktigast på gatan är Hajj Azzam, som en gång fattig kommit in från landet men nu tagit sig upp. Hur detta skett är dock en gåta. För en förmögenhet köper han sig en plats som regeringspartiet Nationaldemokraternas kandidat i Kairos centrala valdistrikt. Där får han oväntad konkurrens av ägaren till klädbutikkedjan Glädje och Ljus, som skänker sedligt tillskurna klänningar till varje lättfärdig dam som lovar att klä sig i slöja. Butiksägarens islamiska kampanj finansieras genom biinkomster från heroin. Men det blir Hajj Azzam som väljs in i parlamentet, därför att han har gett större mutor till en nyckelpolitiker med stort inflytande bakom kulisserna.

Al-Aswanys roman, som blivit en litterär bestseller utan motstycke, har en hel del likheter med Nagib Mahfouz klassiska romaner om olika folkliga kvarter i Kairo. Men den utspelas ett halvsekel senare och det är inte bara samhällssituationen som har förändrats. Den episka pulsen har blivit hetsigare. Inverkan från televisionens serier med deras hårda konkurrens om tittarsiffror är också påtaglig. Inget lämnas underförstått. Allt är bjärt belyst. ”Yacoubians hus” räddas dock av författarens intresse för de gestaltade personernas karaktärer, som avspeglar människor han iakttagit på mycket nära håll.

Sedan dess har al-Aswany skrivit ytterligare en roman, Chicago, den stad där han fullbordade sin utbildning. Romanen kretsar kring en samling egyptier som av olika skäl emigrerat till det stora landet i väster och är knutna till Illinois-universitetets medicinska fakultet. Den tar upp deras bakgrund i Egypten, akademiska karriärer, kärleksrelationer och den egyptiska säkerhetstjänsten alltmer förödande inblandning. Några studenter är nyanlända på stipendium. Andra befinner sig på olika stadier av integration i det amerikanska samhället, som dock inte utan vidare accepterar dem, allra minst efter attentaten den 11 september 2001.

Sociala realiteter (amerikanska, men än mer egyptiska missförhållanden) skildras utan försköning. Inga tabun tycks finnas kvar i denna nya litteratur. Romanens avslutning kretsar kring den egyptiske presidentens med spänning emotsedda besök i Chicago. Några vill uppvakta honom med skarpa krav på reformer och mer demokrati och rättssäkerhet. Andra är mer räddhågade. Den idealistiska gruppen infiltreras dessutom av säkerhetsagenter och den som ska låtsas hälsa den ärade gästen välkommen sviker grymt.

Syrien

Den enda större roman om Syrien vi har på svenska är skriven av Rafik Schami, pseudonym för Suheil Fadil, (född 1946). Han stammar från en kristen familj i Damaskus. Han studerade först på ett jesuitiskt klosterinternat i Libanon och därefter naturvetenskap i hemstaden Damaskus. Men sedan tjugoårsåldern har han främst varit politiskt och litterärt engagerad, politiskt i kommunistpartiet så länge han bodde i Syrien.

1970 flydde han från Syrien för att undgå att inkallas till militärtjänst men också därför att han fann censuren kvävande. Han hamnade i Västtyskland, där han sedan dess stannat. Han publicerade efter en tid texter i tidskrifter och antologier, först på arabiska, men från 1977 också på tyska. Han var med bland initiativtagarna till den s k gästarbetarlitteraturen. Men snart bröt han sig ur och fann en egen stil. Han har byggt på en rik muntlig tradition från sin hemstad Damaskus, vilket även kommit till uttryck i otaliga offentliga framträdanden. De flesta av hans över tjugotalet böcker består av noveller som medvetet lånar klanger från ”Tusen och en natt”. Med tiden har han sökt förena öst och väst, så exempelvis i den poetiska uppgörelsen med Goethe i ”Hemlig rapport om diktaren Goethe, som genomgick ett prov på en arabisk ö”. Som tyskspråkig författare har Schami blivit ytterst framgångsrik. Sedan 1982 har han kunnat leva som fri skriftställare. 2005 såldes det miljonte exemplaret av hans böcker (på Deutsche Taschenbuchverlag).

Allt han tidigare skrivit överskuggas av den 2004 utkomna romanen Kärlekens mörka sida (816 sidor), en väldig fresk över det syriska samhället från 1800-talets slut till cirka 1970 med talrika självbiografiska inslag. 1962 blev författaren vittne till hur en ung muslimsk kvinna blev dödad av sin bror på öppen gata i Damaskus. Hon hade älskat en kristen man och därmed överskridit gränsen mellan religionerna. Den unge författaren kom då på idén att skriva en roman om alla de former av kärlek som är förbjudna i Arabien. Hans redskap som berättare var dock ännu alltför outvecklade. Så småningom tog han som utgångspunkt den kristna byn Ma’lula (i boken kallad Mala), som han personligen känner. Han behövde bakgrundskunskap och samlade med tiden ett väldigt material, så mycket besvärligare som han själv inte kunnat besöka Syrien utan måst förlita sig på vänners bistånd. När romanen äntligen kom ut, fick den högsta beröm i Tysklands ledande tidningar. Den har översatts eller håller på att översättas till många språk (dock så vitt bekant inte till arabiska).

Kärlekens mörka sida börjar med ett mystiskt mord. Liket av en officer påträffas en morgon upphängt i en korg utanför ett kapell i Damaskus. Mordgåtan leder över till byn Mala och de två bittert rivaliserande släkterna där, båda kristna, men den ena katolsk och den andra grekisk-ortodox. Samtidigt rör sig berättelsen bakåt i tiden. Bokens första 250 sidor är i själva verket ett slags prolog. Men den skildrar ytterst färgstarkt människoöden sammanflätade med historiska händelser.

I och med huvudpersonen Farids födelse koncentreras handlingen till honom och hans familj och blir mer rätlinjigt kronologisk. Den kristne pojken vågar sig efterhand in i Damaskus folkligare och brokigare muslimska kvarter. Han skickas till en klosterskola vid Medelhavet, men den visar sig inte vara någon stillsam plats utan ett inferno av intriger och förtryck. Tillbaka till Damaskus dras han till sin barndomsväninna Rana, som olyckligtvis tillhör Malas motsatta klan. Samtidigt stiger den politiska temperaturen i Mellanöstern. Nasser utmanar västmakterna och vinner stöd hos en stor del av den syriska opinionen, vilket 1958 leder till en union mellan Egypten och Syrien. Farid, som blivit ungkommunist, är emot den. Han arresteras på öppen gata av egyptiska säkerhetspoliser och utsätts för brutal tortyr. När unionen upplöses i september 1961, friges han.

Då får han veta att Rana under tiden uppvaktats av en kusin och våldtagits av honom. Hon tvingas av sin familj att gifta sig med honom. Farid resignerar tills vidare och hamnar så småningom som lärare på Golan och får uppleva sexdagarskriget. Snart råkar han på nytt illa ut och sätts i koncentrationsläger. Där visar sig den effektive fängelsechefen vara en barndomsbekant från fiendeklanen i Mala, fast nu omvänd till islam. Till slut får dock ondskan sitt straff och tålamodet sin belöning.

Man skulle lätt förlora överblicken om det inte vore för Schamis intresse för såväl individer som släktkrönikans och politikens övergripande sammanhang. Lika poetiskt som precist lyckas han frammana hur människor fångas i strukturer vars trångsynthet reproduceras från generation till generation. Under tiden ges läsaren en fängslande bild av det syriska samhället som vida överträffar vad traditionellt skrivna fackböcker kan erbjuda.

Irak

Irakisk litteratur är knappast bättre företrädd på svenska. (Jag hänvisar dock till den ovan nämnde Samuel Shimons självbiografi ”En irakier i Paris”, sid 28). I övrigt har vi Najem Wali. Han föddes 1956 i södra Iraks träsklandskap och växte upp i Basra. Han studerade tysk litteratur vid universitetet i Bagdad. Efter två års militärutbildning var han nära att bli inkallad till kriget mot Iran 1980, men flydde norrut och lyckades ta sig in i Turkiet. Bara de kaotiska förhållandena vid krigsutbrottet och de irakiska myndigheternas ännu bristande datauppgifter räddade honom.

Så småningom kom han till Hamburg, där han bodde i närmare tjugo år innan han nyligen flyttade till Berlin. Han verkar som författare och journalist, främst för den stora saudifinansierade tidningen al-Hayat. Han deltar också flitigt som kommentator och debattör i tyska media i frågor som berör Irak och arabvärlden. Han hörde till de exilirakier som hälsade USA:s och Englands invasion av Irak 2003. Han känner (kanske till följd av sin shi’itiska bakgrund) häftig animositet mot den dominerande arabnationalismen bland intellektuella i ledande centra som Kairo och Beirut. Han har besökt Israel flera gånger och skrivit boken ”A Journey into the Heart of the Enemy” (översatt till engelska och hebreiska), en oreserverad lovsång till denna stat, som t o m gjorde recensenten i israeliska Ha’aretz generad.

Wali började skriva tidigt och blev publicerad redan under sin tid i Irak. Hans första roman, ”Kriget i nöjeskvarteret Persepol” utkom dock först 1989 och då på tyska. Den utspelar sig under Iran-Irak-krigets första vecka och skildrar hur de begynnande krigshandlingarna drabbar en nöjesby, som den irakiska regimen upprättat nära gränsen mot Kuweit på 70-talet för att dra till sig Persiska vikens överklass som inte längre kunde roa sig i det krigshärjade Libanon.

En annan intressant roman av Wali – den vi har på svenska – är En stad vid namn Komeit. Där äger handlingen rum strax före nämnda krig. Komeit är en liten ort nära den iranska gränsen, dit en förvisad lärare, Saleh, anländer och dras in i lokala motsättningar, alltmedan hotfulla krigsmoln drar upp vid horisonten. Tidigare känd som marxist och poet har han tvingats skriva under ett papper på att akta sig för politik och diktande. Han vill själv börja ett nytt liv i denna avkrok, sin födelsetrakt. Området styrs enväldigt av Isam Mahud, tillhörig en opportunistisk familj som blev rik och mäktig redan på osmansk tid. Han fungerar här som det styrande Ba’thpartiets förlängda arm. Saleh kallas till förhör hos stadens myndighetspersoner, som sätter upp regler för vad han har att hålla sig till och läxar upp för honom att han ”ännu inte ansökt om medlemskap i vårt stora parti”.

Saleh har inte bara lämnat en intellektuell tillvaro bakom sig i Bagdad utan också den kvinna han varit gift med, välutbildad programredaktör på den irakiska radion Efter ett tag reser han upp till huvudstaden för att ordna formaliteterna kring deras skilsmässa. Det är en period av gastkramande politisk åtstramning. Hon kritiserar Saleh för att ha gått in i kommunistpartiet, ännu landets ledande oppositionskraft, just när en repression förestår. Hon ses numera ofta tillsammans med en officer. Denna anpasslighet fyller Saleh med avsmak. Deras förhållande är definitivt slut. I Komeit dras Saleh till en elev i sin klass, en självständig flicka som delar hans intressen. Spelet går mot en dramatisk höjdpunkt när dessutom kriget bryter ut.

Libyen

Libyen erbjuder ingen gynnsam miljö för fritt litterärt skapande och kontakter med en kritiskt tänkande publik. Men det finns två intressanta libyska författare bosatta i exil. Ibrahim al-Koni (född 1948) är den främste av dem. Han är tuareg, född i ökenstaden Ghadames nära gränsen till Algeriet och uppvuxen i öknen i en traditionell miljö. Han har studerat litteratur vid Gorkijinstitutet i Moskva och verkat som journalist. Sedan 1993 är han bosatt i Schweiz. Alltifrån 80-talet har han publicerat en strid ström av romaner, noveller, essäer och aforismsamlingar (skrivna på arabiska). Hans produktion är idag uppe i över 40 verk. Han är översatt till många språk men är bäst representerad på tyska.

Allt vad Ibrahim al-Koni har skrivit tar sin utgångspunkt i tuaregfolkets specifika kultur, livsmönster, tankar och föreställningar, så som de formats av det hårda livet i öknen. Här skildras i minsta detalj hus, klädedräkter, fester, seder och bruk, som om författaren i etnografiskt nit vill dokumentera en värld på väg att försvinna. Denna värld är samtidigt vidsträckt och till synes gränslös. Den sträcker sig över ett halvdussin stater, förutom arabstaterna i norr, Mali, Niger och Nigeria, dominerad av det väldiga Sahara. Al-Koni berättar om urgamla orter och trakter som Adrar, Ahaggar, Tassili och Waw. De moderna staternas namn och gränser förtiger han medvetet, antagligen till somliga läsares förargelse.

Men också i andra avseenden saknas skiljelinjer: mellan verklighet och fantasi, mellan det synliga och osynliga, ja ibland även mellan människa och djur. Fram träder en avskalad fond av allmängiltiga frågeställningar i ett gränslöst universum som al-Koni vill betrakta som en enhet. Tuaregerna blir en symbol för mänskligheten, kämpande med existentiella problem som traditioners mening, kärlek och död.

Den nästan tusensidiga romanen Al-Majus (Magikerna) från 1990-91 betraktar al-Koni som sitt huvudverk. Det är där han utförligast och klarast uttryckt vad han vill ha sagt. En nomadstam håller till vid en brunn i öknen. Flyktingar dyker upp och får tillåtelse att slå sig ned i närheten. Men de missbrukar gästfriheten och börjar strax bygga en stad efter mönster av det Timbuktu de tvingats lämna. De handlar dessutom med guld, denna falskt glittrande metall, för vilken även nomaderna ofta faller till föga. Girigheten leder här till att alla till slut går under. De religiösa och institutionella inslagen i detta epos är hämtade från såväl medelhavs- och tuaregvärlden som islam. I en av sina aforismer har al-Koni sagt: ”Romanen är den moderna tidens myt – och myten den gamla tidens roman.” Och så vill han också definiera detta verks genre, uppfattad som en förbindelse mellan de båda.

Stenblödning, som vi har på svenska, är ett annat gott exempel på Ibrahim al-Konis romankonst. Huvudperson är den unge beduinen Asouf, som känner sitt Sahara utan och innan. Öknen rymmer gåtfulla inskriptioner på berberspråket, som attraherar västliga arkeologer och turister, som kommer ut i jeepar och stör friden. Myndigheterna försöker anställa Asouf som väktare, men han vill inte ta emot lön. De besökare som tar över spelet är två inhemska stadsbor. De hyser bara förakt för arkeologi och avslöjar sig snart som aggressiva jägare. Det gör Asouf obehaglig till mods, eftersom han vuxit upp i fruktan och respekt för allt levande. Hans far har en gång under en jakt drivit ett mufflonfår, öknens heliga djur, över ett stup. Som förmodat straff härför släpar en annan mufflon med sig fadern, då han en gång gått ut utan ammunition, en lång sträcka varvid han omkommer. För Asouf har fadern tagit sin boning i mufflon. Han stärks i sin tro när han finner en liknande panteistisk uppfattning hos sufismen. Just mufflon intresserar tyvärr de båda jägarna speciellt, då dess kött är läckert. Gasellerna i området har de redan gjort slut på. Asouf gör allt han kan för att de inte ska få syn på det heliga djuret, vilket väcker deras misstankar. De övergår till att finkamma öknen med helikopter och maskingevär – med tragiskt resultat.

Vi har nyligen också fått en skildring av det Libyen som styrs av överste Qadhafi, nämligen Hisham Matars delvis självbiografiska roman Ingen i världen. Matar föddes 1970 i New York som son till en libysk diplomat och växte upp i Tripoli. 1979 anklagades fadern för att vara reaktionär och familjen flydde till Kairo. Hisham fick så småningom arkitektutbildning i England och har därefter stannat i väst. 1990 kidnappades hans far av den egyptiska säkerhetspolisen och utlämnades till Libyen, där han hamnade i ett ökänt fängelse och underkastades tortyr. I hans utsmugglade brev kunde familjen läsa hur han behandlades. Breven slutade komma 1995 och sedan dess lever den i ovisshet om hans öde. Detta har naturligtvis djupt sysselsatt Hisham och resulterade så småningom i denna roman (skriven på engelska).

Den skildrar tillvaron i Libyen under några dramatiska månader 1979, sedd ur en nioårig pojkes perspektiv. Han är ensamt barn till en affärsman som reser mycket och en kedjerökande ung mor, som försöker hålla ihop familjen och blunda för rättslösheten i samhället, även när den drabbar dem på nära håll. Regimens godtycke gör sig överallt märkbart. Den populäre läraren Rashid, som vi får följa på en utfärd med klassen till den romerska ruinstaden Leptis Magna, misshandlas och arresteras av några män från stadsdelens ”revolutionskommitté”. Han är granne till familjen och har faktiskt ägnat sig åt en del ganska amatörmässig opinionsbildning tillsammans med pojkens far. Snart häktas också denne och ett oroligt sökande tar vid. Samtidigt börjar TV visa förhör med Rashid. Han torteras och förmås erkänna förbrytelser mot Ledaren och folket. Till slut blir han offentligt hängd under pöbelaktiga former. Pojkens far återbördas till hemmet. Han ligger dock länge under ett lakan. Det dröjer flera dagar innan pojken får en skymt av hans ansikte, ett horribelt sönderslaget ansikte där ögonen knappt syns. För att rädda pojken från dessa förhållanden skickar vänner honom till Kairo för att fortsätta studierna där.

Romanen upprätthåller en god balans mellan pojkens lilla och politikens stora avskräckande värld. Den ger också plats för stämningsfulla miljöskildringar av detta land, vars folk i mer än ett avseende lever inklämt mellan öknen (”överstens” hem och inspirationskälla) och ett intensivt blått Medelhav med dess fantasieggande öppningar mot yttervärlden.

Marocko

Tahar Ben Jelloun föddes 1944 i Fès. Vid tio års ålder flyttade han med sina föräldrar till Tanger där han gick i franskt gymnasium. Sedan studerade han filosofi vid universitetet i Rabat. Han började skriva dikter, som främst på 70-talet kom ut i några samlingar i Paris. Han undervisade också i filosofi, men till följd ämnets arabisering, som han inte hade utbildning för, flyttade han till Frankrike. Han har doktorerat i socialpsykologi i Paris på en avhandling om marockanska gästarbetare i Frankrike och de känslomässiga och sexuella problemen till följd av deras isolering.

Ben Jelloun är en mycket produktiv författare av romaner, diktsamlingar och essäer med en motivkrets hämtad ur hans marockanska uppväxtmiljö och dess starka folkliga berättartradition. Han är en av de mest kända arabiska författarna globalt sett med verk översatta till dussintals språk. Han verkar också som översättare av marockansk litteratur till franska och som kulturskribent och recensent på Le Monde. Sedan många år lever han i Paris med hustru och numera fyra barn, för vilka han f ö skrivit två ungdomsböcker om islam och rasism, som fått vid spridning och även finns på svenska (« Vad är rasism? Samtal med min dotter » och « Islam, svar på dina frågor »). De flesta av hans verk har också översatts till arabiska. Men de av honom själv auktoriserade versionerna som ges ut i Marocko privatkopieras systematiskt av pseudo-förläggare i Syrien och Egypten. De ändrar texterna här och där och utesluter partier som kan utmana den lokala censuren. Trots rader av protester har han inte kunnat stoppa ofoget. Han anser att en sådan verksamhet är symtomatisk för kulturens sorgliga situation i arabvärlden.

Ben Jelloun gjorde till en början ofta avkall på berättelsernas linjära uppbyggnad, som man kan se i Moha narren - Moha den vise. Historien fragmenterades och sprängdes i bitar för att ge en bild av det dubbla tryck från europeisk kultur och islamsk traditionalism som våra dagars nordafrikan lever under. Han har annars utvecklat en god förmåga att skapa en syntes av olika sidor av maghrebinsk tradition och kultur levandegjorda i berättelser om dagligt liv och känsliga samhällsproblem. Det leder honom ofta till tabubelagda ämnen och skildring av människor som inte själva kan föra sin talan: invandrare, prostituerade, barn som får sin barndom förstörd, visa dårar och åtskilliga andra figurer. Han använder ett djärvt språk i samband med kroppen, sexualiteten och kvinnans ställning, som fortfarande är ovanligt i arabisk litteratur men här givetvis underlättas av att han skriver på franska. I och med Sandbarnet får Ben Jellouns romaner en lugnare puls och mer berättande prägel.

Några av hans viktigare romaner kan här kort beskrivas. På svenska finns det allt som allt hela femton. 1987 fick Ben Jelloun Goncourtpriset för Sandbarnet och uppföljaren Den tjugosjunde natten. Det var då han på allvar uppmärksammades utomlands, även i Sverige.

I Sandbarnet förtäljer en berättare om en familj med sju döttrar. När hustrun blir havande en åttonde gång, bestämmer fadern att barnet ska bli en son, oavsett kön. Dottern får förnamnet Ahmed och fostras till man. Först i puberteten börjar hon ana sanningen men väljer att fortsätta sitt rollspel. Hon gifter sig med en epileptisk kusin som dock dör efter kort tid. Hon isolerar sig i ett rum i det förfallna huset dödsbädd och ägnar sig år grubblerier som hon skriver ned i sin dagbok. Hon blir eremit och en gåta men också en saga, poetiskt berättad i denna roman. I den fristående fortsättningen Den tjugosjunde natten (i ramadan, när människornas öde avgörs) får vi höra huvudpersonens egen berättelse om sitt liv, om hur fadern återgav henne friheten att leva som kvinna innan han dog och den svåra vägen tillbaka. Ute i världen utsätts hon för manssamhällets förtryck och råkar ut för svåra övergrepp men också kärlek i form av en blind älskare som hon till slut återförenas med.

I Med sänkt blick skildrar författaren en berberflicka i en liten marockansk by. Hon är släktens utvalda, som enligt legdenden ska hitta den skatt som förfäderna gömde i berget. Hon drömmer om att få gå i skola och få träffa sin far, som är gästarbetare i Frankrike. När drömmen förverkligas – fadern tar med sig familjen i exil, hon får utbildning och blir en kvinna som inte sänker blicken – förlorar barndomens drömmar och myter sin magiska kraft.

Mourads moral : Mourad är en man med hög moralisk kaliber. Där alla andra tar mutor, kämpar han för sin heder, men lönas bara med smälek och armod. Det vill mycket till innan denne underbetalde statstjänsteman i Rabat ska börja tumma på sina regler. Men till sist faller även han för frestelsen, fast samvetet gnager. För att lätta på trycket börjar han utskulda sitt handlande inför sig själv. Och då förlorar han sin moral.

Till andra sidan havet : På ett kafé i hamnen i Tanger samlas studenter och arbetslösa och pratar om att fly från Marocko, så fyllt av oförrätter och korruption. Problemet är att ta sig över till Europa när man inte har pengar. Många har gått under, ibland redan till havs. Den unge Azel träffar så en charmerande spanjor, som bjuder in honom och hans syster till sitt luxuösa hem i Barcelona. Men han visar sig vara homosexuell och det fungerar i längden inte bra. Azel drar sig ur förbindelsen och hamnar bland de papperslösa och asociala. Han anlitas efter ett tag av spanska polisens terrorbekämpningsenhet, blir angivare och råkar definitivt illa ut. Här har Ben Jelloun fogat samman väl många företeelser från diverse skrönor och tidningsnotiser.

UPP

Fängelselitteratur

En ny genre har uppstått i arabisk litteratur de senaste åren. Där skildras de hemska upplevelser som gjorts av fångar i arabstaters fängelser. Det finns tre verk i svensk översättning i det ämnet. Två är skrivna av de drabbade själva, marockanen Ali Bourequat: ”Jag såg solen två gånger på tio år” (i original 1993) och syriern Faraj Bayrakdar: ”Språkets och tystnadens otaliga svek” (2006).

Den förstnämnda bokens ämne togs sedermera upp i fiktiv form av Tahar Ben Jelloun i Denna bländande frånvaro av ljus. Det handlade närmare bestämt om dem som satt i ökenfängelset Tazmamart i långa år, beskyllda för att ha deltagit i ett kuppförsök mot Hassan II 1971. Ben Jellouns bok vållade stor debatt (vilket möjliggjordes av att Hassan 1999 avlidit och efterträtts av sin son Muhammed VI, som tillät en mycket öppnare diskussion). Han anklagades för att ha ”utnyttjat andras olycka” för litterära och politiska syften. Men han värjde sig energiskt och framhöll att hans framställning byggde på långa samtal med en av internerna. Han menade att det är lika legitimt för författare som för journalister och populärhistoriker att använda allmänt kända händelser som underlag för berättelser och fördjupande vidareutvecklingar. Få fångar har dessutom varit i ett sådant skick att de själva kunnat skriva ned vad de varit med om.

Ali Bourequat skildrar i sin Jag såg solen två gånger på tio år den personliga bakgrunden till att han och två bröder till honom fängslades två år efter nämnda kuppförsök, som de inte haft någonting att göra med. Ali Bourequat tillhör en av Marockos ledande familjer. Hans far kom från Tunisien och gifte sig på 20-talet med en marockanska som var nära släkt med sultan Muhammed V, då en fransk lydregent. De flyttade till Marocko. Han fick franskt medborgarskap, något han skulle ge i arv åt sina söner. Familjen tjänade den marockanska monarkin lojalt och efter landets självständighet 1956 var Alis far med om att bygga upp den nya statens underrättelsetjänst. Ali blev vid tjugo års ålder sin fars privatsekreterare och fick tidigt en god inblick i det hemliga maktspelet. När Hassan II blev kung 1961, gick cynismen för långt och familjen lämnade maktens centra. Ali och hans bröder slog sig på affärer och levde ett bekymmersfritt liv. Men de hade fått inblickar i för mycket, kände nyckelpersoner och det förflutna hann i fatt dem.

En tidig morgon 1973 arresterades Ali Bourequat och två av hans bröder plötsligt i sina hem. Kungen misstänkte att maken till en f d älskarinna till honom var i den franska underrättelsetjänstens sold och ville pressa Bourequats att avslöja vad de visste. Men de kunde inte bekräfta något. Som straff hölls de fängslade i arton år, tio av dem i Tazmamart, ett isolerat, för omvärlden helt okänt fängelse vid Atlasbergens fot. Det bestod av en betongbunker, gömd inne i en militärförläggning. Varje cell var två gånger tre meter, sängen en betongbrits. Bourequat skildrar detta helvete av mörker, smuts och stank med dess sadistiska fångvakter. Hälften av fångarna avlider efter hand. Under sommarmånaderna är det hett, de övriga månaderna isande kallt. Det senare är värre. Bara tack vare en oerhörd psykisk och moralisk styrka kan bröderna klara sig genom umbärandena och tortyren.

Så småningom sipprade nyheter ut och efter internationella påtryckningar frisläpptes Bourequat och de andra överlevande. Fängelset jämnades med marken. Men fortfarande har de inte fått veta varför de berövades friheten. Bourequat fick trots sitt franska medborgarskap ingen hjälp av Frankrike, som satte statsintresset och de goda relationerna med den marockanska regimen högst, vilket han är ytterst bitter över. 1995 sökte han och fick politisk asyl i USA, där han sedan dess varit bosatt.

Tahar Ben Jelloun koncentrerar sin nästan lyriskt skrivna roman Denna bländande frånvaro av ljus på själva fångtillvaron i Tazmamart som den upplevs av den intervjuade Aziz. Denne hade själv varit med vid det kaotiska kuppförsöket 1971, när en bataljon ryckte in i kungapalatset Skhirat och under ett vilt skjutande dödade över hundra gäster vid det party som pågick. 58 av soldaterna fördes med förbundna ögon först till Kenitra och sedan till Tazmamart, där de kastades i hålor nedgrävda i marken dit dagens ljus aldrig nådde. Det värsta var isoleringen och den långsamma förruttnelsen, att genomlida en oändlig natt som var ”fuktig, mycket fuktig, klibbig, smutsig och svettig och stank av urin från människor och råttor.” Det gällde att hitta på olika metoder för att överleva. Därtill hörde att träna tankeverksamheten och hålla undan minnena, ty ”att minnas var att dö”. Många interner blev så småningom galna. Cirka hälften av fångarna avled efter hand. Mycket handlar om dessa medfångars öde. En som hade tillhört kungens vakt fick armen bruten i lägret, lämnades utan vård, fick kallbrand och blev uppäten av kackerlackor. En annan lyckades hänga eller snarare strypa sig. Det var den ende som gick i land med det. Till slut slussas de överlevande tillbaka ut i livet, tydligt åldrade, många med pucklar och flera centimeter kortare.

Faraj Bayrakdar är en syrisk poet, journalist och vänsterpolitisk aktivist. Han föddes i Homs 1951 och arresterades första gången redan under sina universitetsstudier. 1987 häktades han för sitt medlemskap i Kommunistiska arbetarpartiet och fick därpå tillbringa tretton år i olika fängelser innan han frigavs efter en internationell kampanj. Han bor sedan 2005 i Stockholm på ett stipendium för förföljda författare.

I Språkets och tystnadens otaliga svek ger han en skakande skildring av sina upplevelser i olika fängelser i Syrien, särskilt det i Tadmur (Palmyra, i väst mest känt för drottning Zenobias ökenrike i antiken). Han gjorde anteckningar på cigarettpapper med egenhändigt tillverkad penna. Därefter smugglades ”boken” ut i ett ihåligt trästycke. Han ville berätta om inte bara vad han själv upplevt utom framför allt andra som aldrig skulle få möjlighet att vittna. Han har mycket att förtälja om regelrätt, ”vetenskaplig” tortyr, så vidrig att orden inte räcker till. Det är vad han menar med boktitelns uttryck ”språkets otaliga svek”. Han analyserar metoder som Spöket på stegen, Fläkning, Hjulet och Tyska stolen. Fångarna placeras i absurda ställningar, sträcks, fläks isär och piskas. Resultatet blir rådbråkade kroppsdelar, oavbrutna tjut och kvävnings- och dödskänslor. Då och då avlider fångar eller blir vansinniga. Annars har de ett visst gemensamt liv. De försöker tilltvinga sig humanare förhållanden, bl a genom en hungersstrejk, om än länge förgäves. Så börjar rykten gå om amnesti. Bayrakdar friges strax därpå, men ensam. Hans vittnesbörd blir i så måtto unikt. Han avslutar sin bok med att återge det ljungande försvarstal han höll 1993 inför Högsta statssäkerhetsdomstolen, en svidande vidräkning med diktaturen, de många undantagslagarna och bristen på mänskliga rättigheter. Han påvisar utförligt hur orättfärdigt och inkonsekvent hela detta system är.

UPP

Avslutning

På så sätt fortsätter den arabiska litteraturen att visa bredden på de förhållanden, problem och mänskliga erfarenheter den förmår ta upp – med en nu avsevärt större publik än för bara några årtionden sedan, dock antagligen mest utanför regionens gränser. Fantasi och surrealism samsas med direkt observerad eller upplevd verklighet. Människornas problem, såväl de individuella som de nationell förblir stora, ja överväldigande i denna del av världen. Samtidigt har de tekniska möjligheterna att öppet skildra och kommentera dem och sprida sådant material på senare år avsevärt ökat tack vare de nya media. Men läsningen och kommunikationen försiggår allt tydligare på individuell (eller interpersonell) basis. Det har uppstått en väldig kontrast till det offentliga rummet dominerat av en mer eller mindre likriktad, islampräglad diskurs, en eftergift mot fundamentalisterna och den starka konservativa opinionen. Det ger litet utrymme för fria intellektuella, trängda mellan anpassning och emigration, och de kan inte längre sägas utgöra någon spjutspets i den politiska, sociala och kulturella oppositionsrörelsen. Trots det åtnjuter flera av dem högt anseende för sin förmåga att uttrycka sig, även om det är omöjligt att förutse verkan på längre sikt. Satellit-TV-kanalerna vräker numera obehindrat ned information och politisk och religiös förkunnelse över de arabiska folken dygnet runt. Men trots att detta pågått i tio-femton år och folken är mycket bättre orienterade, är det ännu oklart om detta kommer att leda till demokrati och större respekt för mänskliga rättigheter. När börjar regimerna ge efter?

Ett är dock säkert: litteraturen kommer att leva vidare, även om dess former och vägar att nå läsarna kan skifta på oförutsebara sätt.

Ingvar Rydberg