Inledning. Korea har länge varit ett i stor utsträckning okänt land i Väst. När de första västerländska kolonialmakterna började visa intresse för landet i mitten av 1800-talet uppfattade man det som en lydstat under Kinas kontroll, och senare i början av 1900-talet gav man mer eller mindre sitt medgivande när den andra grannen Japan kolonialiserade landet. På det sättet har landet alltid levt i skuggan av sina mer välkända grannar, och i Väst har man inte visat mycket intresse för landets långa historia och rika kultur. Den viktiga roll som Korea har spelat genom östasiens historia, både politiskt och kulturellt, har därför ofta fallit ur bilden. Efter befrielsen från den japanska kolonialmakten, i sin tur, har synen på den koreanska halvön präglats av delningen i nord och syd, Korea-kriget, kalla-krigsretoriken, militärdiktaturer och ekonomisk utveckling i syd och svält i nord.

Idag associerar många Korea med varumärken som Lucky Goldstar, Samsung eller Hyundai. Även om koreansk film har fått en del uppmärksamhet på sista tiden är Koreas kultur dock något det har varit väldigt tyst om. Det gäller även koreansk litteratur. Mot bakgrund av det stora intresse som funnits för Kinas och Japans historia och kulturer finns det i Väst en lång tradition av att översätta både traditionell och modern litteratur från de två länderna. Men det först på senaste tiden som koreansk litteratur har börjat översättas och få internationellt erkännande. Den engelskspråkiga världen ligger fortfarande något efter och det är främst i Frankrike och Tyskland som förlag har börjat visa intresse för koreansk litteratur och författare som Yi Munyôl och Hwang Sôkyông har fått en hel del uppmärksamhet. I Korea har speciellt poesin en mycket lång tradition. Den har fortfarande en väldigt stark ställning, med upplagor som många poeter i Väst skulle avundas, och internationellt har bland andra poeter som Sô Chôngju (1915-2000) och Ko Un blivit uppmärksammade.

Traditionell litteratur Korea har en lång litterär tradition. De äldsta exemplen på tidig koreansk litteratur är hyangga-dikter från Silla-dynastin (57-935). Idag finns tjugofem sådana dikter bevarade i den form de senare blev nedskrivna i historiska verk från Koryô-dynastin (918-1392). Dessa dikter är skrivna på koreanska, men då ett koreanskt skriftspråk saknades vid den tiden har det koreanska språket återgetts med kinesiska tecken, enligt ett intrikat system som kallades hyangch'al. Innehållet är ofta buddhistiskt, men det finns även dikter med ett mer världsligt innehåll. Senare kom denna diktform att dö ut, liksom traditionen att läsa den, och under Koryô-dynastin blev istället poesi och prosa skriven på klassisk kinesiska dominerande.

Kinesiska poesiformer hade introducerats och blivit populära redan under Silla-dynastin i samband med att konfucianismen utövade ett allt större inflytande över den koreanska halvön. Ch'oe Ch'iwôn (857-?) var en berömd statsman och lärd man under Silla och han är en av de första att ha lämnat efter sig sådana dikter skrivna på klassisk kinesiska. Jämfört med tidigare perioder finns mycket mer litteratur bevarad från Koryô-dynastin, mycket tack vare Tongmunsôn, en samling av koreansk litteratur sammanställd under andra hälften av 1400-talet. I detta verk finns ca 2000 dikter och 1600 prosastycken bevarade. En mästare i klassisk kinesisk poesi under Koryô-dynastin, och den författare som har mest alster upptagna i Tongmunsôn var Yi Kyubo (1168-1241). Under denna period växte även en poesiform fram som sedan dess har varit populär i Korea fram till dags datum. Det är sijo, tre rader med 14 till 16 stavelser var, sammanlagt 44 till 46 stavelser. Dessa dikter skulle sjungas. Den första raden introducerar ämnet, den andra utvecklar det, och den tredje kommer ofta med en överraskande vändning.

De äldsta bevara dikterna i denna stil är skrivna av U T'ak (1262-1342). När vi kommer in i Chosôn-dynastin (1392-1910) fortsätter dessa litterära former komponerade på klassisk kinesiska att vara dominerande. Helt nya möjligheter öppnades dock för den koreanska litteraturen när kung Sejong 1446 proklamerade skapandet av ett alfabet för det koreanska språket, hunmin chôngûm, det skriftsystem som idag kallas han'gûl. Det första verk som använde denna skrift var Yongbiôch'ônga (Drakarnas flykt till himmelen), en hyllningsdikt över Yi Sônggye, grundaren av dynastin, och hans förfäder. Men den lärda eliten som anammat den sino-centriska kulturen motsatte sig detta skriftsystem och fortsatte att skriva på klassisk kinesiska. Det nya alfabetet kom främst att användas i privat korrespondens och det blev ett medel för hovdamer och aristokratiska kvinnor att uttrycka sig. Ett undantag var sijo-poesin som efter detta främst kom att skrivas med det koreanska alfabetet. Det var först på 1600-talet som prosastycken skrivna med det nya alfabetet började komma fram. Ofta brukar Hong Kiltong-chôn (Berättelsen om Hong Kiltong) av Hô Kyun (1569-1618) räknas som det första. I och med framväxten av en urban medelklass under senare delen av Chosôn-dynastin fann den typen av litteratur en större marknad och romaner skrivna på koreanska växte fram som en betydande genre.

Den moderna litteraturens framväxt Koreas moderna litteratur har i stor utsträckning formats av Koreas turbulenta och ofta traumatiska moderna historia. På 1870-talet tvingades Chosôn-dynastin under kanonhot att ingå ett fördrag med Japan, vilket öppnade upp landet för japanska intressen. På 1880-talet slöts liknande fördrag med de västerländska makter som sedan mitten av 1800-talet blivit allt mer aggresiva i regionen, och Korea drogs in i den maktkamp som utspelades i östasien kring sekelskiftet vilket resulterade i att två krig kom att utspelas på den koreanska halvön. Det första var det sino-japanska kriget 1894-95 och det andra det rysk-japanska kriget 1904-05. Efter att ha gått segrande ur dessa två krig annexerade Japan sin graane Korea 1910 och landet förblev en Japansk koloni fram till 1945. Det var under dessa förhållanden som västerländsk litteratur introducerades i Korea och den moderna koreanska litteraturen började växa fram. Den nya generationen författare hade ofta studerat i Japan och hade där kommit i kontakt med västerländsk litteratur i japansk översättning. En rad västerländska stilar introducerades på detta sätt och prosan kom framför allt att influeras av realism, och poesin av symbolism, imagism, och den romantiska strömningen.

Under denna period växte många litterära magasin fram och det var främst i dessa som de nya författarna publicerade sina verk. Ett gemensamt drag hos många av dessa författare var att de sökte sig bort från koreanska traditioner och anammade västerländska stilar inte bara som ett estetiskt val utan i ett försök att överkomma dessa traditioner som sågs som ett hinder för ett starkt och modern Korea. Detta återspeglar den rådande stämningen i landet under denna period när man var tvungen att konfronteras med det faktum att landet sakta men säkert höll på att förlora sin självständighet. I försök att hitta en startpunkt för Koreas moderna litteratur har olika verks lyfts fram. En del hävdar att Ch'oe Namsôns (1890-1957) dikt "Hae egesô sonyôn ege" (Från havet till ungdomen) (1908) skall räknas som startpunkten, inte så mycket för formen, som fortfarande hade många traditionella element, som för innehållet som förespråkade upplysning och anammande av moderniteten.

Vad beträffar prosan växte även den "nya romanen" fram i början av 1900-talet och som ett representativt verk brukar räknas Yi Injiks (1862-1916) Hyôl ûi nu (Tårar av blod) från 1906. Många vill dock se Yi Kwangsus (1892-1950) roman Mujông (Hjärtlöshet) från 1917 som den egentliga startpunkten för den moderna litteraturen i Korea på grund av verkets moderna språk och djupgående psykologiska analyser. Traditionellt hade poesin haft en mycket starkare ställning än prosan, och den moderna prosan hade svårt att finna en gångbar tradition att knyta an till. Situationen var annorlunda för poesin, och snart kom poeter fram som vände modernismen ryggen och som sökte sig tillbaka till traditionella former och teman.

De två mest inflytelserika poeterna bland dessa är Kim Sowôl (1902-34) och Han Yong-un (1879-1944). Kim Sowôl använde sig av rytmer från traditionella folksånger, och hans dikt "Chindallae kkot" (Azaleor) är en av de mest älskade i Korea. Han Yongun var en buddhistisk munk som engagerade sig i landets kamp för befrielse, och hans mest kända dikt "Nim ûi ch'imuk" (Den älskades tystnad) kan läsas på många olika nivåer, som en kärleksdikt, som en hyllning till Buddha, och som ett nationalistiskt stycke som beklagade sig över den förlorade självständigheten. Många unga koreaner som studerade i Japan kom också i kontakt med socialistiska strömningar och en grupp författare med ambitionen att reformera samhället genom sina litterära aktiviteter bildade 1925 Korean Artist Proletariat Federation (KAPF).

Den japanska kolonialmakten tillät dessa aktiviteter fram till 1935 då Japans expansion in i Manchuriet ledde till ett hårdare klimat i Korea och KAPF tvingades upplösas. Två andra författare från denna period som måste nämnas är Kim Tongni (1913-1995) och Yi Sang (1910-1937). Kim Tongni tog avstånd från den didaktiska ton som fram till dess varit rådande inom prosan och försökte återge det mänskliga livet i hela dess fullhet och med alla dess motsägelser. Han utvecklade det litterära språket och propagerade för ett självständigt litterärt skapande. Hans verk karakteriseras av starka personskildringar, speciellt genom att med skärpa skildra psykologiska tillstånd. Yi Sang var en ikonoklastisk avantgarde poet som även skrev nydanande prosastycken. Hans tidiga bortgång berövade Korea ett av de mest intressanta och experimentella författarskapen under denna period.

Nationell delning, krig och ideologi. Den japanska kolonialmakten hade med hårda medel övervakat och censurerat den koreanska litteraturen, och när landet befriades 1945 öppnades helt nya möjligheter. Men landet delades i nord och syd av Sovjetunionen och USA, och snart drogs det in i ytterligare ett blodigt krig. Korea-kriget (1950-53) utspelade sig mot bakgrund av Kalla kriget, men det var ideologiska motsättningar och socio-politiska konfliker i Korea som var den starkast bidragande orsaken. Redan innan Nordkorea startade sin invasion var den sydkoreanska regimen indragen i ett bittert gerillakrig med kommunistiska grupperingar i landets omfattande bergsområden.

Den nationella delningen, Korea-kriget och dess förödelse, och de ideologiska konflikterna har blivit centrala teman i Sydkoreas litteratur. Generation efter generation av författare har sökt sig till dessa traumatiska ämnen och sökt förklaring och förlikning. Ett av de mest lästa litterära verken i Sydkorea är Cho Chôngnaes mastodontroman Taebaek sanmaek (1986-89, Taebaek-bergen) i tio volymer som skildrar en gerillagrupp i södra Korea och som ger en ny tolkning av Sydkoreas tidiga historia. Yi Munyôls Yôngung sidae (Tid för hjältar) skildrar författarens fars agerande under kriget. Fadern övergav familjen för att ansluta sig till de invanderande nordkoreanska trupperna. När dessa reiterade följde han med och familjen kom att utsättas för förtryck och diskriminering, inte bara av myndigheterna, utan även av vanligt folk omkring dem. Ett klassiskt verk som skildrar det psykologiska trauma den ideologiska delningen av Korea innebar är Ch'oe Inhuns Kwangjang (1960, Torget). Protagonisten är en typisk medlem av den koreanska intelligentsian. Han kan inte förlika sig med något av de båda systemen på den koreanska halvön, och på vägen till ett tredje neutralt land begår han självmord i desperation.

Militärdiktatur och ekonomisk utveckling. Ett annat framstående tema i samtida koreanska litteratur är levnadsvillkoren under den hårda militärdiktatur som styrde landet från början av 60-talet fram till slutet av 80-talet och de sociala omvälvningar som den statsstyrda och hårt drivna ekonomiska utvecklingen medförde. En förgrundsfigur i kritiken mot Park Chunghees diktatur var poeten Kim Chiha som ofta använde sig av en traditionell folklig berättarteknik i sina episka dikter som skildrade livet på samhällets botten och som med stor skärpa återgav levnadsvillkoren för de politiskt förtrycka och ekonomiskt exploaterade. Ett av hans mer berömda verk är "Ojôk" (Fem rövare). Han förföljdes och fängslades av regimen för sina litterära aktiviteter. Ett annat representativt verk är Cho Sehûis Nanjangi ga ssoaollin chagûn kong (1978, En liten boll skjuten i höjden av en dvärg) som skildrar livet för en familj i en av Seouls kåkstäder. Hwang Sôkyôngs starkt realistiska berättelser från denna tid skildrar också samhällets marginaliserade grupper. Kaekchi (1971, Främmande land) handlar om en grupp kringvandrande arbetare som tar anställning på ett landåtervinningsprojekt. De har svårt att klara uppehället eftersom den lön de får är under stipulerade minimumlön. Inte nog med det. De får inte lönen i kontanter utan i skuldsedlar som måste lösas in hos arbetsgivaren till en ofördelaktig växelkurs. Samp'o kanûn kil (1973, Vägen till Samp'o) skildrar också rotlösa människor uppryckta av den hårt drivna industrialiseringen.

En författare som med stor skärpa skildrat de mekanismer som styr samhäller i en diktatur är Yi Munyôl, av många betraktad som den mest framstående författaren på senaste tiden. Hans analys handlar främst inte om de makthavande, utan snarare om hur människor under sådana förhållanden förtrycker varandra i kampen för överlevnad. Detta skildras med tydlig skärpa i Uri tûl ûi ilgurôjin yôngung (1987, Vår förvridne hjälte). I denna berättelse får läsaren följa en ung pojke som flyttar som flyttar ut på landet och i sin nya landsortsskola börjar i en klass som styrs av diktatoriska medel av ordningsmannen. Han försöker ta upp kampen men inrättar sig efter en lång och bitter strid i leden. Samma tema tas upp i Siin (1991, Poeten) som återberättar och ger en ny tolkning av vagabondpoeten Kim Sakkats liv. Denna poet levde i början av 1800-talet och kom ursprungligen från en framstående familj. Men efter att hans farfar kapitulerat till rebeller föll familjen i onåd och kom att förföljas och förtyckas av både makthavande och samhället i stort.

Demokratisering och nya litterära inriktningar. Sedan slutet av 1980-talet har Sydkorea genomgått en drastisk demokratiseringsprocess och detta har förändrat både förutsättningarna för och inriktningen på litteraturen. Den starkt samhällengagerade och realistiska prosa som länge varit dominerande har fått konkurrens av nya romaner som både tematiskt och formmässigt söker sig tillbaka till Koreas traditioner. Även en författare som Hwang Sôkyông som länge varit den ledande socialrealistiska författaren har på senare tid börjat väva in mer traditionella element i sina verk. Författare som Cho Chôngnae når fortfarande ut till en stor publik med sina långa historiska romaner där handlingen utspelar sig över flera generationer, men en ny generation författare har trätt fram som ger en mycket mer fragmentarisk bild av det moderna Korea, författare som vägrar stänga in personliga och subjektiva upplevelser inom ramen för det koreanska folkets öde. En ledande författare inom denna nya generation är Kim Yôngha som rönt mycket framgång med sin roman Kômûn kkot (Svarta blomster).

Även om den litterära scenen i Korea länge dominerats av män har det funnits kvinnliga författare som vunnit en stor publik. I Pak Kyôngnis bästsäljande mastodontroman T'oji (1969-94, Land) får läsaren följa en familjs öde över fyra generationer. Berättelsen börjar under slutet av Chosôn-dynastin och familjemedlemmarnas liv vävs ihop med Koreas historia fram till befrielsen från kolonialstyret. En annan bästsäljande kvinnlig författare är Pak Wansô som med en rak och enkel berättarstil skildrar medelklasskvinnor och deras liv. Men det är främst sedan början av 1990-talet som en våg av kvinnliga författare gjort sin entré på den litterära scenen, författare som har introducerat både nya teman och nya utgångspunkter för litteraturen. Bland de mest framstående kan nämnas Shin Kyongsuk, Kong Chiyong, Un Huigyong, Cho Kyongnan, och Chon Kyongnin. Dessa författare utmanar den traditionella mansdominerade samhällsordningen och artikulerar de moderna kvinnornas livsåskådningar och begär. Kvinnorna i dessa böcker styr sin egna liv och representerar frigörelsen av kvinnor i moderna Sydkorea. Detta tar sig ofta uttryck i att kvinnorna i dessa romaner vägrar uppfylla den roll som krävs av dem i det traditionella familjelivet, eller att de utforskar sin egen sexualitet på ett sätt som bryter mot traditionella värderingar.

UPP