Japansk modern prosa : en värld att upptäcka
av Heidi von Born

Japan är ett land som genomgått olika kulturperioder, öppenheten mot världen har inte alltid varit självklar. Perioderna är många och präglade av olika tendenser, men när det gäller påverkan av modern utländsk litteratur råder högsäsong för europeiska författare under Meiji - perioden (1868- 1912) och Taisho - perioden (1912-1926). Nu började man resa ut till Europa, nu översattes allt fler västerländska verk. Inflytandet från de urgamla traditionerna försvagades, landet utvecklades från feodalstat till en modern nationalstat, centrerad runt kejsare.

Det är under den längsta perioden, den s.k. Showa-perioden, (1926-1989) som man kan tala om den moderna litteraturens födelse. 1945, under Showa-perioden, fanns det trehundra förlag i Japan, bara några år senare, 1948, var förlagens antal uppe i fyratusensexhundra! Översättningarna var talrika. Ledande författare intresserade sig för europeisk prosa och filosofi och introducerade viktiga verk i hemlandet. Redan 1885 kom en informativ bok, som användes som "källa", nämligen Yuzo Tsobouchis verk om den europeiska romanens särdrag.

Författare som Zola, Maupassant och Bröderna Goncourt var myckert populära, man ville nu skildra livet objektivt, man ville också rikta in sig på den enskilda människan, individen, inte kollektivet.

Den kinesiska kulturens inflytande på den japanska kan jämföras med vad Grekland och Rom betytt för resten av Europa. Men alla förändringar var inte väl sedda. Länge försökte Japan bromsa tendenserna att lämna skriftspråket och gå in för talspråket, en utveckling som senare nådde sin kulmen under åttiotalet, då inflytandet från populära tidskrifter i japanska megacities, amerikanska filmer och schlagers började bli märkbart. Som en markering av en ny tid valde de nya unga författarna att i stället för termen jun bungaku - ren litteratur - använda anglicismen fuikkushon - fiction.

Länge var mycket få japanska författare kända i västerlandet. Under sent sextiotal och på sjuttiotalet inträffade en tydlig förändring. Man började nu kunna hitta översättningar av japanska böcker till engelska, franska, tyska och några nordiska spåk i boklådorna. Framför allt var det de mer kända namnen som sprängde språkgränsen: Yukio Mishima, Shusako Endo, Yasunari Kawabata och Kobo Abe. Både Mishima och Abe hade också gjort sig kända inom ett annat område: dramatiken. De var populära och ofta spelade dramatiker i Europa, i synnerhet i Frankrike.

Om det tog lång tid för unga japanska författare att nå ut kan man också säga, att det inte var så lätt för dem heller i hemlandet.

Räddningen för några hette Akutagawapriset, utdelat två gånger om året och ansett som Japans största litterära pris. Juryn tycktes uppenbarligen inte ha något emot unga författare. Ändå betecknades valet av den unge Ryu Murakami som pristagare 1976 som mycket kontroversiellt. Hans roman "Kagirinaku tomei ni chikai buru" , som skickats in till tidskriften Gunzos debutanttävling hade redan gett honom debutantpriset. Ryu Murakami, ej att förväxla med Haruki Murakami, är född 1962 och var vid tiden för debuten konststuderande i Tokyo. Han har senare blivit berömd som diskjockey och filmare. Det är lätt att förstå uppståndelsen kring romanen.

På svenska heter den "Oändligt blå" (Aegis förlag, övers. Ylva Stålmarck, 1999) Den är ett regelrätt varuprov på den då mycket lite skildrade japanska sex, drugs and rock´n roll kulturen, och är en tröttsam, repetitiv berättelse om några ungdomars meningslösa drönarliv i en japansk stad med amerikansk militärbas. Enstaka lyriska gläntor i texten lyfter berättelsen men utan att den når allmängiltighet.

Ryu Murakami har fortsatt sina rapporter från det moderna Japan, oftast med Tokyo som kärna. Han har inte utvecklats nämnvärt sedan debuten och hans miljöer känns numera ofta grundligt genomtröskade och av flyktigt intresse.

Det kan vara på sin plats att presentera författaren som gett upphov till det stora priset, Japans främsta. Ryunosuke Akutagawa föddes i Tokyo 1892 och dog för egen hand 1927, bara trettiofem år gammal. Han är främst känd utomlands för filmen "Rashomon" som bygger på hans skakande berättelse om en arbetslös man som driver runt i ett sönderfallande Kyoto och inser, att han kommer att dö av svält.

Akutagawa följde en svårutplånad tradition när han tog livet av sig med den ofta citerade motiveringen att han led av "en vag känsla av oro". Hans inflytande och betydelse för den unga generationen författare har inte mattats under åren. Han liv och verk är också i vår tid en stor inspirationskälla

En broder i oron är onekligen Osamu Dazai, f.1909. Han är Japans store klassiker. Inte mindre än ett sextiotal böcker om honom och hans verk har kommit ut! Hans romaner och berättelser trycks ständigt i nya upplagor. Dazai är författaren som aldrig dör.

Ozamu Dazais hårda självförbrännande liv har naturligtvis blivit mytologiserat. Han skriver om människor som ofta medvetet förstör sina liv men också om hur det är att vara utstött i samhället, jagad av polisen. Många av hans verk finns översatta till engelska och franska. I synnerhet Frankrike kommer ständigt med nya utgåvor ur hans rika produktion, förvånande stor eftersom han intensivt ägnade sig åt att försöka ta livet av sig och slutligen lyckades, vid femte försöket 15 juni 1948.

Förvånande nog är Osamu Dazai inte översatt till svenska. Viktiga romaner av honom är "The setting Sun" och "No longer human". De är hans mest berömda romaner.

En informativ och välskriven biografi är Phyllis I. Lions "The Saga of Dazai Osamu" (Stanford University Press, California, 1985).

Tre kvinnliga författare får stå för ny kvinnlig prosa av idag. Hiromi Kawakama, Banana Yoshimoto. och Yoko Ogawa. Äldst av dem är Kawakama, född 1958. Hon är biolog och fick Akutagawapriset 1996 för "Marcher sur un serpent". Novellsamlingen "Abandons" (Actes Sud) visar Kawakamas förmåga att leva sig in i unga kvinnors rädsla och osäkerhet i ett alltmer industrialiserat och anonymt Japan, som gör att de unga oftare söker bekräftelse och tvingas se självmordet eller försvinnandet ur samhället som lösning.

Banana Yoshimoto, f.1962, är den mest kända av de tre. Hennes "Kök", "Kitchen", (Norstedts, översatt 1994 av Vibeke Emond) sålde i över en miljon i hemlandet , mycket beroende på den optimistiska tonen. Man kan styra sitt öde är berättelsens slutsats..Romanen innehåller också muntra scener med spirande blyg kärlek, som tycks inge unga japanska läsare hopp.

Senare har Yoshimoto tagit upp viktiga ämnen som konsten att hantera en djup sorg eller vikten av att försöka undvika att skada sina medmänniskor. Ur de hårda erfarenheterna växer också ödmjukhet.

Yoko Ogawa är jämngammal med Yoshimoto och oerhört populär i Frankrike. På tio år har hon lyckats få tretton prosaböcker översatta, och en fjortonde är på gång ! Hon har tilldelats Akutagawapriset för "La Grossesse". Ingen roman av Ogawa finns ännu på svenska. Man kunde kanske tänka sig en volym med tre romaner av henne, eftersom hon skriver så kallade kortromaner? Den vemodigt kyliga "La Piscine" om en störd liten flicka på en institution borde ingå liksom prisromanen, kanske också den isande "Hotel Iris", som handlar om en ung utstött flickas möte med en farlig man. "L´annulaire" är en annan tänkbar kombination. Samtliga romaner kommer på Actes Sud.

Ogawas prosa är förädiskt klar, kusligt dröjande. Hennes värld är fylld av falluckor, under replikerna lurar fällor och rävsaxar Tillvaron är ond och kräver ständigt nya offer.

En författare som är på väg ut i världen är Masahiko Shimada. Han är född 1961 och har inte fått Akutagawapriset ! Däremot har han nominerats för det men tröttnat efter några upprepade nomineringar och därför undanbett sig dylika!

Hans första roman på franska - han har tidigare översatts till ryska - är en roman från 1992. Den känns också som något av ett ungdomsverk när den nu kommer på franska 2004. "Maitre Au-déla" (Editions Philippe Picquier) är en utvecklingsroman om en ung student som nitton år gammal ger sig ut i den stora staden Tokyo för att hitta sina läromästare och bli författare. Den åldrade professor som svarar på hans ivriga beundran lär honom också ett och annat om kärleken. I en dagbok får man följa professorn som ung man i ett mångkönat New York. Shimadas täta roman har en energi som tyder på möjligheter att skriva om en mogen mans upplevelser längre fram, en som är befriande fri från äldre, utlevade mästare.

Takeshi Kitanos berömmelse är i ständig utveckling. Länge var han stor inom television och radio. Så kom hans filmer.Några var ohyggligt blodiga och handlade om ett riskabelt ämne, yakuzans, maffians makt. Av Kitanos filmer som visats i Sverige är kanske "Hanabi" mest berömd.

I andra filmer redovisade han barndomsminnen, vuxenvärlden sedd genom ett barns ögon. Vuxen likgiltighet kontra barnets utsatthet är ett tema som går igen i några av de mjukare filmerna.

I romanen "Naissance d´un gourou" söker den unge Kazuo liksom Shimadas Kikuhito en förebild. Kazuo har svikits av sin flickvän och han plågas av metafysiska frågor. Han har ramlat ner i helvetet från paradiset, han vet inte hur han ska orka fortsätta.

Av en slump stöter han på ett religiöst samfund och tror sig finna tröst i denna andliga församling. Men han upptäcker snart att de styrande i församlingen är skrupellösa människor och hamnar mitt i en maktkamp. Kitano skriver spännande och muntert ironiskt om de falska gurus som rör sig fritt i ett samhälle, som sakta håller på att låta tyglarna slakna.

Haruki Murakami (f.1949) slutligen är den författare som kanske blivit mest spridd i olika länder. I en av de senare romanerna, "Parasites"(2000) utnyttjar han biotekniken och låter en dator bli den enda kontakt en ung man har med yttervärlden. Mannen lever isolerad med sitt uppdrag. Han anser sig utvald att kämpa mot sina medmänniskor och döda dem innan de dödar honom. Och datorn som han fått av sin mor kan hjälpa honom att gå in i spegeln och nå den verkliga världen där bakom.

Murakami flätar samman många motiv, som terrorism, ritualmord och krigsupplevelser och beskriver Japan som ett land som anser att det inte är nödvändigt att räkna med hopp eftersom människorna inte förstår sin framtid, verkligheten. Det landet kan erbjuda sitt folk är falskt hopp, ihåliga predikningar.

Kanske är Murakami kvar i sinnestämningarna i en annan prosabok, rapporten om attentatet i tunnelbanan 1995. I "Underground" (Norstedts, övers. Vibeke Emond, 2005) intervjuar Haruki Murakami såväl offer för gasattacken som medlemmar av den domedagskult som planlagt attentatet. Murakami vill visa hur anhängarna kommit att lita så blint på en synbarligen mycket galen guru.

Så tycks gurun, den magiska ledaren, förnyaren vara något av en favorithjälte i några av de senaste moderna romanerna i Japan. Ämnet tycks outtömligt, vid sidan om sorgsna kvinnoporträtt. Men ämnessfären känns inte alls trång. Snarare är det så att de många översättningar som nu når ut till andra länder, visar, att den japanska litteraturen är rik, brokig, tydlig och env eten i sitt sätt att presentera sitt land, en gång hemlighetsfullt och slutet, nu öppnare och starkare, med en stark åder av självkritik och vilja till förändringar i tiden.