Exklusiv miniintervju med Maryse Condé

Ni skrev den bok som nu föreligger på svenska - Segu - 1984. Hur ser in på den boken idag - både som ett separat verk och i förhållande till hela ert författarskap?

I början av min författarkarriär var jag, precis som alla andra från Karibien, besatt av frågan om min härkomst. Färgen på min hud berättade att jag ursprungligen var från Afrika och därför beslöt jag mig för att upptäcka den kontinenten.
Segu är en komplex bok eftersom den rymmer påverkan både från Aime Cesaires Negritude-rörelse och Frantz Fanons anti-kolonialism. Boken pendlar mellan att glorifiera afrikansk historia och att starkt fördöma slaveriets ondska, kolonialism och politiskt förtryck.
Idag har jag helt förändrat min syn på identitet. Jag tror inte på att det finns någon kollektiv identitet, utan att identitet snarare är en individuell föreställning. Jag har inte längre något behov av att resa till Afrika för att hitta mina rötter eftersom jag är resultatet av många sammansatta influenser. Segu representerar på så sätt ett skede i mitt liv. Den illustrerar vem jag var innan jag ställdes inför utmaningarna från den globaliserade världen som jag nu lever i.

Förra året blev Färden genom mangroven en stor succé i Sverige. Hur kommer det sig, tror ni, att en berättelse om en liten by på Guadalope kan locka en så stor publik i ett land som Sverige?

Jag blev inte förvånad över framgången med Färden genom mangroven i Sverige eftersom den, bortsett från några specifikt guadeloupianska detaljer, är en universell berättelse om kärlek, förlust, försakelse och bättring. Byborna lär sig hur de ska leva tillsammans, att acceptera det som varit och vända sig mot framtiden. Francis Sancher är främlingen som för med sig både lidande och hopp till ett litet samhälle och som samtidigt hjälper dem att förena sig.

Vilken roll, tror ni, att skönlitteraturen kan spela i ett samhälle?

Detta är en viktig fråga. Förra året, under Calabash-festivalen på Jamaica, gav de då inbjudna författarna ett ganska pessimistiskt svar. De hade en känsla av att människor, speciellt efter händelserna i New York den 11 september, inte längre kände samma behov av att läsa när de konfronterades med den verkliga världens komplikationer och tragedier. Att verkligheten sprungit ifrån fiktionen.
Min uppfattning är något annorlunda. Även om en författare, likt en god filmregissör, bör föra in dynamisk kraft och handling för att modernisera sitt skrivande, så kommer det alltid att finnas plats för drömmar och fantasi.
En bok kommer alltid att vara det enda sättet att hela läsares plågade samveten och det enda svaret på outtalad längtan.