| Inledning
Afrika är inte rätt upp och ner AFRIKA. Här blandas
kulturer och språk från avlägsnaste tider till elektronikåldern
med en vitalitet/energi som kan ta andan ur en seg europé.
Och som kan göra en katalogiserande bibliotekariesjäl
frustrerad. Hur skall man dela in en aktuell bibliografi
om Afrikas litteratur? Geografiskt/politiskt efter dagens
nationsgränser eller i större områden som Nordafrika,
Sahel-regionen, Afrika söder om Sahara, Södra Afrika,
Västafrika, Östafrika? Kanske efter de nu officiella
språken eller efter kolonialspråken, eftersom litteraturen
fortfarande helst skrivs på engelska, franska, portugisiska,
tyska, italienska, afrikaan efter 1884-1885 års stora
"tabberas" då alla europeiska länder tog för sig som
Emil i Lönnebergas fattighjon? Karin Ruuth-Bäcker föredrar
att i sin bok Bakom maskerna om modern afrikansk litteratur
välja bort det arabisktalande Nordafrika, andra lägger
gärna över Nordafrika till den modernare/större arabspråkiga
MENA-regionen (Middle East North Africa).
Men även arabiskan var ett kolonialt språk, som redan
på 600-talet blev det första skriftspråket i Nordafrika/Afrika?,
inte bara administrativt utan även som poesi och prosa.
På 1000-talet trängde islam ner till länderna söder
om Sahara och med islam följde arabiskan.
På 1800-talet började man använda det arabiska alfabetet
bl a för olika stamspråk som fulani i Västafrika, hausa
i norra Nigeria och wolof i Senegal. Afrika är en levande
kontinent i ständig rörelse: folk, djur, sand, floder,
vindar. Som man möter den t ex i Doris Lessings fantasy
om "Ifrik", Afrika. Mara och Dann är en framtidsskildring
(dystopi eller utopi), där Afrikas kartbild tecknas
i sand - och där gamla kartor visar en helt annan afrikansk
värld, en "högkultur". Den är en kärleksskildring till
Afrika och alla dess folk och språk och en förtvivlan
över miljökatastrofer, framför allt växande öknar, torka,
infertilitet, mutationer, is. Eller i Patricia Schonstein
Pinnocks Skyline, det höga Taffelberget i Cap Town,
det första Afrika århundraden av sjöfarare siktade från
havet och det hägrande målet för människor efter ökenvandringar
från norr genom Afrika, på flykt från fattigdom och
krig till "herr Mandelas" regnbågsnation.
Afrikas litterära kärna kan vara fablernas urmodern
"Darla Mama Kotoring", som skapade allt på jorden (Gambia)
eller "Mama Afrika", Moder Jord, en varm, god, stolt
och fertil modersgestalt, som präglades i Paris under
1930-talets Négrituderörelse av afrikanska och västindiska
exilförfattare.
Berättare och berättelser.
Men långt före skriften fanns berättandet överallt i
Afrika. Och de professionella sagoberättarna - grioterna
- de "vandrande biblioteken" finns än i dag, främst
i Västafrika. De har kallats mänsklighetens minne, folkets
massmedium. Deras berättelser förmedlade/överförde samhällsmoral,
afrikanska dygder, överlevnadsstrategier. De var ordens
mästare, skapare och tolkare, de var dansare och sångarna.
Ibland var de anställda hos en furste eller storman
som medeltidens barder. Berättaryrket gick i arv. Den
äldsta grioterna räknar gärna sina anor från kejsardömets
Mali och Soundiata - krönikan på 1200-talet. Amadou
Koumba N´Gom från Mali säger stolt till Birago Diop,
Senegal: "Vi är ordsäckar… det är min fars ord, det
är min farfars ord…". I Burkina Faso har grioterna en
stark ställning som underhållare än i dag och man hittar
dem ofta i film- och musikbranschen.
Många européer/västerlänningar har känt sig kallade
att uppteckna denna rika berättarskatt. Ibland noggrant
och vetenskapligt, ibland "tolkat" till västerländsk
tradition. Ibland i andra eller tredje led urvattnade
till "barnvänliga" sagor, fabler och berättelser. Därför
är det dessa genrer man framför allt hittar när man
söker afrikansk barnlitteratur. Författare som Ellen
Waungana fnyser eller suckar över de urvattnade, mångordiga,
"exotiska" sagorna som dyker upp, mer eller mindre färgglatt
illustrerade. Men många stora afrikanska sagoberättare
som Charles Mungoshi och Kasiya Makaka Phiri från Zimbabwe,
Amadou Koumba från Mali, Gcina Mhlophe från Sydafrika
börjar själva skriva ner sina berättelser eller ta hjälp
av personer de litar på. Och därtill kommer nya, fräcka
afrikanska konstnärer med en okonventionell syn på bild
och illustration.
Många gånger känns bilderna mer nyskapande och "afrikanska"
än själva texten som i John Kilikas Färsk fisk från
Tanzania. Fabeln, en ordknapp urform, är något för en
skicklig muntlig berättare att anpassa och utveckla
för just de lyssnare han råkar ha och där lyssnara känner
grundhistorien men vill ha artisteriet. Den kan bli
torftig som bok som skall passa en stor publik i många
länder. Men den kan bli lysande om berättaren/författaren
känner sin publik och kan ta ut svängarna också litterärt,
som t ex Mungoshi och Diop. För att ge afrikanska flykting-
och invandrarbarn hjälp att behålla sin ursprungskultur,
finns en beskäftig svensk utgivning med hjälp av NGOs,
ofta i form av häften med svensk illustratör.
Ett tidigt exempel är Sidas tävling om bästa barnberättelse
i fyra afrikanska länder (Tanzania, Kenya, Etiopien,
Zambia) 1973. Resultatet publicerades i två häften -
Fyra sagor från Afrika, för yngre barn och Tjuvjakten,
fyra berättelser för 10-13 år, båda med svartvita illustrationer
av Georg Englund. För Blå Bandet har Eyob Tecle sammanställt
och översatt ett häfte med Sagor och fabler som berättas
i Eritrea, (1996). Kebba Sonka är sagoberättare och
har samlat berättelser från sin barndoms Gambia om djur
och natur, fabler och skapelseberättelser i Sagoberättarens
barn för Studiefrämjandet 1998. Enligt Janne Lundström,
sagosamlare och introduktör/återberättare av afrikanska
sagor, finns det mellan femtiotusen och hundratusen
afrikanska sagor (inklusive varianter) nedtecknade och
utgivna av européer på de forna kolonialspråken. De
första samlingarna publicerades redan i början av 1800-talet.
På 80-talet började afrikanerna själva samla in och
ge ut sina skämtsagor, fabler, myter och berättelser.
Ett par hundra av dessa har i sin tur översatts till
svenska. En liten andel som blir större för varje år.
Själv har Janne Lundström bidragit med skickliga tolkningar
av framför allt för Västafrika speciella dilemma- sagor
och spindelsagor. Dilemma- sagorna har öppet slut och
ger plats för många diskussioner och tolkningar. Spindelsagorna
är lurifax-sagor med spindeln Ananse (Ghana) som huvudperson.
Dessutom har han utvecklat några afrikanska skrönor
till egna, spännande berättelser som t ex Morbror Kwesis
vålnad. Monica Zak är en annan välkänd svensk berättare
och god lyssnare som speciellt fångat upp barns berättande
och folklore i många delar av världen, inte minst bland
nomaderna i Sahara. Därifrån kommer också skrönan om
Pojken som levde med strutsar - som visade sig vara
sann och som hon förvandlade till en egen, prisbelönad
bok. Hon tycker att Somalia är berättarlandet framför
andra i Afrika, fullt av öken, kameler, poesi och historier
om starka kvinnor.
Att stimulera läslust och läsglädje I tillgängliga
bibliografier om Afrika finns inte barn- och ungdomslitteraturen
med "av utrymmesskäl" säger man. Det är en dålig ursäkt
eftersom den litteraturen inte är särskilt omfattande
- ännu. Men den växer både i kvantitet och kvalitet
- och därmed litterär status - i samma takt som läskunnigheten
ökar, skolundervisningen breddas, ekonomin stabiliseras.
I Afrika finns många eldsjälar som arbetar för ökat
läsintresse och bättre läsmöjligheter. Redan 1990 gick
ett av barnboksvärldens finaste stimulanspriser, IBBY-Asahi
Reading Promotion Award, till Zimbabwe och Ellen Waungana
för "Home Libraries Movement". 1992 fick Fatogoma Diakite
i Mali,1200-talets mäktiga kejsardömet, nu ett av världens
fattigaste länder, priset för biblioteksprojektet "Opération
Lecture Publique" som startade 1977. Han är nu landets
bibliotekschef. "The Little Library Project" i Sydafrika
fick 1996 utmärkelsen för sitt arbete med att ta fram
billiga kvalitetsbilderböcker för minoritetsspråk och
engelskundervisning. Och 2004 gick priset än en gång
till Sydafrika för förskoleprojektet "First Worlds in
Print".
Bokmässan i Harare.
Zimbabwes internationella bokmässa (ZIBF) startade 1983
och har ambitionen att vara centrum för litteraturen
i södra Afrika, med möjlighet att ställa ut böcker,
magasin, tidskrifter, cd-rom och även tryckteknik och
förlagsteknologi. Den skall framför allt marknadsföra
och visa afrikanska litteratur och förlagsutgivning.
Där finns också ett sagotält med afrikansk och internationell
barnlitteratur och olika aktiviteter för barn. ZIBF
deltar också i liknande internationella evenemang och
ordnar även lokala bokmässor runt om i Zimbabwe. Se
vidare www.zibf.org.zw.
Som dess motsvarighet för arabiskspråkig litteratur
(inklusive afrikansk/arabisk) räknas den årliga bokmässan
i Kairo. Se vidare Egypten.
Nya sagosamlingar från Afrika. Floden som steg
till himlen. Översättning Ingmar Johansson Hjulet 1996.
Tolv afrikanska sagor och berättelser hämtade från många
olika afrikanska länder. I urval av Mary Medlicott,
professionell sagoberättare och passionerad sagosamlare.
Illustrerade av Ademola Akintola, välkänd nigeriansk
konstnär som arbetar i en naiv genre. Urgamla och relativt
moderna berättelser blandas: skapelseberättelser, fabler,
sedelärande historier, skämtsagor från etablerade berättare
som Gcina Mhlophe, Sydafrika och Kasiya Makaka Phiri,
Zimbabwe och mer okända från Ghana, Nigeria, Sierra
Leone, Kenya, Egypten, Marocko, Angola, Botswana. Alla
presenterade i slutet av boken. (The River that went
to the Sky 1996) Mandelas sagobok: Nelson Mandelas favoritsagor
för barn. Bonnier Carlsen 2003 "Sagoberättarens röst
får aldrig tystna i Afrika", säger Nelson Mandela i
inledningen. Originalets titel är Madiba Magic och Madiba
är namnet på Nelson Mandelas klan. Sagorna kommer från
hela Afrika och är en härlig och mustig blandning av
fabel, romantik, burleskeri.
Här finns bl a Sydafrikas största sagoberättare (dessutom
skådespelare, författare, regissör) Gcina Mhlopes xhosa-variant
på "Skönheten och odjuret": Den sjuhövdade ormen. Men
det är ändå de stora, frikostiga illustrationerna av
Sydafrikas allra bästa illustratörer som gör boken till
något utöver det vanliga. (Madiba Magic 2002)
NORDAFRIKA
Algeriet har ingen
egen barnlitteratur av betydelse. Däremot finns en intressant
fransk bokutgivning både av och om invandrarungdomar,
eftersom Frankrikes största invandring kommer från Algeriet.
Egypten är det arabisktalande
land som har den största barnboksutgivningen och varje
år deltar en mängd förlag i den stora bokmässa i Kairo.
Presidentens hustru Mrs Suzanne Mubarak är mycket engagerad
i barnböcker, barnboksutgivning och har initierat privata
barnbibliotek. Tyvärr kan man vid besök på den årliga
bokmässan i Kairo inte notera någon höjning i kvalitet
på egyptiska barnböcker och få europeiska förlag har
hittills hittat någon barnlitteratur värd att översätta.
Bibliotheca
Alexandria är ett internationellt bibliotek med
särskild status. I samarbete med Sverige håller man
där på att utarbeta modellbibliotek för barn- och ungdom,
ett projekt där också Svenska Institutet i Alexandria
är inblandat.
En intressant "egyptisk" bilderbok är När Aton skiljde
himmel och jord, en av de skapelseberättelser som bl
a finns i den egyptiska sk Dödsboken från 1570/1000
f Kr återberättad av sydafrikanerna Dianne Hofmeyr och
Judy Daly. Den kommer från Heliopolis och bygger på
pyramidtexter som bevarats under Gamla riket, målade
på väggarna i de kungliga pyramiderna från femte och
sjätte dynastin (2250-2150 f Kr). Myten återkommer också
i Mellersta rikets sarkofagtexter, som målades utanpå
mumiekistorna (2150-2000 f Kr) och i Dödsboken, som
består av texter på papyrus, som lagts innanför lindorna
på mumierna för att underlätta deras färd till dödsriket
under Nyare riket (1570-ca 1000 f Kr).
Somliga av berättelserna i Tusen och en natt (Alf Lajlah
wa Lajlah) är mycket gamla och motiven är spridda över
stora delar av världen i olika varianter. Många kommer
från sagornas outtömliga Indien. När berättelserna fick
sin slutgiltiga skriftliga form hade den litterära fiktionen
placerat dem i Baghdad-kalifatets tid med kalifen Harun
al-Rashid (800-tal) som den välvillige och mäktige härskaren.
Men den miljö som återspeglas i själva berättelserna
är nog snarast malmluktidens, högmedeltidens Kairo,
anser orientalisten Jan Hjärpe. Möjligen kan man också
språkmässigt, men knappast ideologiskt till Egypten
eventuellt räkna Randa Ghazy, som har egyptiskt ursprung
men är uppvuxen och bosatt i Italien och har skrivit
den uppmärksammade ungdomsboken Drömmen om Palestina
(2003).
I Marocko berättas
sagorna i Tusen och en natt-traditionen både på arabiska
och franska. Där lever också en stark tradition från
det spansk/arabiska/ moriska kulturarvet i så väl poesi
som musik. Shafik sjöfararen - och andra sagor från
Marocko. Översättning Sara Järnefors Hjulet 1982 Baserade
på traditionella folksagor berättade av Ahmed Benchaga
för Tony Barton. Illustrerade av Helen Backhouse.
VÄSTAFRIKA
Elfenbenskusten
Gambia
Ghana En svensk författare
förtjänar att nämnas när man talar om barn- och ungdomslitteratur
från Ghana. Janne Lundström har i mer än tjugo år via
arkiv sökt fram gamla afrikanska sagouppteckningar och
gjort dem tillgängliga för en svensk publik. Han har
bidragit med skickliga tolkningar av framför allt Västafrikas
speciella dilemmasagor och spindelsagor. Dilemmasagorna
har öppet slut och ger plats för många diskussioner
och tolkningar. Spindelsagorna är lurifaxsagor med spindeln
Ananse (Ghana) som huvudperson. Dessutom har han skildrat
Sveriges del i slavhandeln kring slavfortet Carolusborg
(Cape Coast Castle) i seriealbum och böcker om Johan
Vilde och ungdomsboken Människohandlarna. Han har även
utvecklat några skrönor från Ghana till egna, spännande
berättelser som t ex Morbror Kwesis vålnad.
Nigeria
Senegal
ÖSTAFRIKA
Eritrea Sagor
och fabler som berättas i Eritrea
Kenya Hur
zebran fick sina ränder och andra djursagor från Kenya
Somalia är berättarlandet
framför andra i Afrika, fullt av öken, kameler, poesi
och historier, ofta om starka kvinnor. Det är ett islamiskt
klanland bestående av 60% nomader med handelstradition
från faraonernas Egypten, arabiska köpmän, Abbesinska
kejsardömet. Landet blev självständigt från Italien1960,
men skakas av ständiga stamkrig och utländska övergrepp/inblandning.
Somalia fick ett eget skriftspråk, somali - byggt på
det latinska alfabetet, först 1972 och är ett land fullt
av berättare och analfabeter.
Tanzania är ett ganska
lättsamt afrikanskt turistmål för en europé, och ett
av de första länderna i Afrika som fick ett samlat svenskt
utvecklingsbistånd genom Sida. Sida utlyste också en
tävling om bästa barnberättelse i fyra afrikanska länder
(Tanzania, Kenya, Etiopien, Zambia) 1973. Resultatet
publicerades i två häften - Fyra sagor från Afrika,
för yngre barn och Tjuvjakten, fyra berättelser för
10-13 år, båda med svartvita illustrationer av Georg
Englund. Sida har ett omfattande program "East African
Book Development Association" för att utveckla boksektionen
i Tanzania, Uganda och Kenya med Ruth Makotzi som ansvarig.
Mer information via ruth@nbnet.co.ke
Vill man titta på skillnaden mellan ett afrikanskt
bilderbokskoncept och Europa/USA:s stereotyper kan man
ta Vi gick alla på safari av Laurie Krebs (Hjulet 2003).
Apor och elefanter släpps ofta lösa i alfabet och räkneläror.
Här med en rad massaj-barn i sina traditionella röda
skynken som statister i närheten av den stora nationalparken
Serengeti i Tanzania. De upptäcker en leopard, två strutsar,
tre giraffer, fyra lejon, fem flodhästar osv. Alla barnen
nämns vid namn och turas om att räkna. Siffran och vad
den heter på swahili står nederst på varje högersidan.
Mer om massajerna och Tanzania, liksom vad barnens namn
betyder finns längst bak i boken. Varje uppslag är inramat
av pärlor som återkommer i massajernas pärlhalsband
och kragar. Allt och alla är objekt. Baobab-trädet med
sina fantastiska former är Afrikas sagoträd, ger skugga
till sagoberättare och näring till sagor och myter.
Ichikawa är japan, fascinerad av Afrika och bosatt i
Frankrike.
I bilderboken Baobagodis (Hjulet 2003) berättar hon
om Paa, pojken som vandrar till marknaden för att sälja
bananer, som springer ikapp med en gasell (Paa=gasell)
och sedan söker sig till baobab-trädets skugga. Paa
är själv berättaren, som ser till att det törstiga trädet
får vatten och som kompenseras av sagoträdet med fylliga
frukter och ett recept på baobagodis, när aporna stulit
alla hans marknadsbananer. Ichikawas bilder av afrikansk
landsbygd, med mängder av ivriga, snälla och söta bruna
barn och baobabträdet som har planterat sina rötter
i himlen är gjorda i berättande, europeisk akvarellstil,
men i varm, afrikansk färgskala.
Som jämförelse tanzaniern John Kilakas Färsk Fisk (Hjulet
2003) som han berättat på kisuaheli för Christine Hatz,
som skrev ner den på tyska. Själv har han tecknat alla
bilderna från ett brokigt byliv där han tar ut svängarna
och låter boven vara hund, berättaren schimpans, fixaren
hare, allt i frodig afrikansk fabeltradition. John Kilaka
behöver inte vara försiktig, inte hänsynsfull utan han
kan skämta med och karikera både människor och djur,
ingen kan beskylla honom för rasism.
SÖDRA AFRIKA
Namibia har än så
länge ingen egen utgiven av sin berättartradition. Men
man hittar några böcker skrivna i Zimbabwe och Sydafrika
med motiv från Namibia: Meshack Asare, Trädets barn
Översättning: Suzanne Almqvist, Hjulet 1990 Nola Turkington
& Niki Daly Regndansen Översättning: Britt Isaksson,
Hjulet 1996 Lesley Beake, Luktar det regn? Översättning:
Kim Dahlén, Norstedt 1994, En bok för alla 2000 Sydafrika
De stora sydafrikanska författarna som Breyten Breytenbach,
André Brink, Alan Paton, Laurens van der Post, inklusive
nobelpristagare som Nadim Gordimer och JM Coetzee är
alla översatta till svenska. Flera av dem har skrivit
om sin barndom och sina uppväxtår, ofta på ett sätt
som gör böckerna tillgängliga för en ganska bred läsekrets.
Men Sydafrika med kolonialspråket engelska har även
en etablerad barnbokstradition med goda förlag, både
inhemska och i Storbritannien/USA och dessutom Afrikas
största internationella barnboksimport. Författarna
var under apartheit-tiden och är fortfarande beroende
av direktkontakt med utländska förläggare, men dessa
förlag har varken intresse eller ekonomi för att publicera
böcker på de många stamspråken, som länge saknat skriftspråk
för sin berättartradition. Det finns ett stort behov
av barnböcker för den lokala marknaden, men de inhemska
förlagen betalar så dåligt att ingen författare kan
leva på det, utan måste som t ex Niki Daly koncentrera
sin utgivning till de stora förlagen "oversea".
Bilderböcker från Afrika skall ha vilda djur och djungel,
dvs den stereotypa europeiska bilderbokens Afrika. Men
Afrikas vilda djur finns i nationalparker, långt från
afrikanska barn. och Ashraf of Africa tar tag i denna
afrikanska verklighet och berättar om Ashraf som bor
i Kapstaden och bara möter djuren i sin älsklingsbok
från biblioteket. Den första äventyrsboken som har Sydafrika
som miljö, även tänkt för barn/pojkar, Kung Salomos
skatt (King Salomo´s Mines) skrevs av H Rider Haggard
1855. En riktig "Indiana Jones-skildring" med grottor,
ormar, tempel, klippmålningar osv. Den finns utgiven
av Niloe i översättning av Siv Wilhelmsson, med 8 helsidesillustrationer
av Hookway Cowles, men inte omtryckt på mycket länge.
Inte bara för sin rasism, som är måttlig och nästan
återhållsam i den kringresande köpmannen och halta jägaren
Allan Quatermains jagberättelse om jakten efter en försvunnen
engelsman och Kung Salomos diamantgruvor bland bergen
bortom öknarna norr om Durban. Utan också för sina grymma
elefantjakter och snikenheten efter elfenben, som gör
den omöjlig i nutid. 1800-talets senare del blev "an
experiment in boys books" med Baden Powells Scouting
for boys (1908) som höjdpunkt.
Scoutrörelsen har sitt ursprung i Boerkriget 1899-1902,
då unga sydafrikanska (vita) pojkar utbildades till
spanare (scouts). 1903 publicerades Jack London Skriet
från vildmarken, om hunden Buck, som inspirerade engelsmannen/sydafrikanen
Percy FitzPatrick att skriva Jock of the Bushweld 1907.
Egentligen var det vännen Ruyard Kipling som fick FitzPatrick
att börja skriva. Kipling besökte ofta Sydafrika och
två av hans Just-så-historier (1902) är hämtade från
Afrika. Percy FitzPatrick föddes i Sydafrika, utbildades
i England och började som ung transportryttare och övervakare
som följde oxvagnarna i östra Transvaal. Han ägnade
sig åt politik och handel, hamnade i fängelse för konspiration
och adlades två gånger för de tjänster han gjort England.
Jock of the Bushweld är en verklighetsanknuten äventyrsberättelse
om en hundvalp, som växer upp och tränas under sega
varutransporter med långa oxspann över berg och grässlätter
under guldrushen och lägereldarnas tid. Där finns tunga
dagar med tsetseflugor och döende djur, där finns spännande
jakter, tips om häst- och hunddressyr och ett stort
mått av närvaro och vardagsliv i den långsamma vandringen.
Den har publicerats i otaliga upplagor och språket har
moderniserats allt eftersom och innehållet rensats på
de värsta rasismen. Illustrationerna är gjorda av Edmund
Caldwell, som FitzPatrick själv valde och som tidigare
illustrerat "Animals of Africa" (Bryden). Tillsammans
med sina barn tog FitzPatrick Caldwell på en resa med
vagn längs de områden boken handlar om och samlade in
växter och djur åt honom. Boken har filmats flera gånger
och man hittar skyltar i Östra Transvall "där Jock har
varit". Boken översattes 1961 till svenska av Eva Hansson
för Skattkammarbiblioteket (NoK) som Jock och jag i
Afrikas Vildmarker. Här finns också Caldwells illustrationer
med.
I FitzPatricks namn instiftades 1975 ett litteraturpriset
för den bästa sydafrikanska barnboken skriven på engelska.
Det delas ut vartannat år av "South African Institute
for Librarianship and Information Science" (SAILIS).
Man kunde inte enas om en pristagare förrän 1980, då
den gick till Marguerite Poland, specialist i afrikanska
språk, för hennes poetiska sagosamling med åtta längre
berättelser The Mantis of the Moon. 1984 fick hon priset
igen för The Wood-Ash Stars, med fyra kortare sagor
från olika delar av Sydafrika (Sun, Xhosa, Tsonga, Zulu).
Titelsagan berättar om hur en bushflicka skapar Vintergatan
då hon kastar upp glödande kol och aska mot himlen för
att hennes älskade Gau skall komma säkert hem från jakten.
1988 fick Lesley Beake priset för The Strollers och
1990 för A Cageful of Butterflies. SAILIS har också
ett illustratörspris, uppkallat 1977 efter Katrine Harries
sedan hon två gånger fått priset. Priset gick 1986 till
Niki Daly.
Smakprov av Sydafrikas yngre illustratörer finns i
Mandelas sagobok (Bonnier Carlsen 2003). ”Sagoberättarens
röst får aldrig tystna i Afrika”, säger Nelson Mandela
i förordet. Originalets titel är Madiba Magic och Madiba
är namnet på Nelson Mandelas klan. Här finns bl a några
malajiska/indiska sagor från den muslimska befolkningen
i Kapstaden, som har starka österländska drag och en
skapelsemyt från San-folket, ökenfolket mellan Sydafrika,
Botswana och Namibia. Också en saga från San-folkets
Kalahari-öken som har den traditionella ”fullmåne-dansen”
som scen. Den är illustrerad av pseudonymen Nikolas
de Kat (Niki Daly?) med en stilmässig parafras på San-folkets
uråldriga klippmålningar. Sagorna är en härlig och mustig
blandning av fabel, romantik, burleskeri. Men det är
ändå de stora, frikostiga illustrationerna som är det
mest spännande. Illustratörerna är nitton stycken, de
flesta från Kapstaden, och mycket professionella. De
unga tvillingarna Tamsin och Natalie Hinrichsen (f 1979)
är mycket olika i stil och båda återkommer i flera sagor.
Natalie har fått äran att illustrera Sydafrikas största
sagoberättare (dessutom skådespelare, författare, regissör)
Gcina Mhlopes xhosa-variant på ”Skönheten och odjuret”:
Den sjuhövdade ormen. Andra tecknare är Veronica Tadjo,
Marna Hattingh, Piet Grobler. Mer om sydafrikanska illustratörer
hittar man på www.illustrators.co.za
En av bokens sagosamlare är Jay Heale, lärare från
England som 1968 kom till Sydafrika och nu en av de
stora kämparna för Sydafrikas barnlitteratur (Mr Book),
grundare av The South African Children´s Book Forum
och ansvarig för IBBY Congress 2004 med temat "Books
for Africa". Jay Heale har också skrivit From the Bushweld
to Biko (1996) om Sydafrikas barnlitteratur från 1907
till 1992 via 110 kommenterade boktitlar. Naturligtvis
har Sydafrika problem: dålig läskunnighet och ovana
läsare, alla stamspråk som borde ha böcker, ett konservativt,
segregerat skolsystem som tar tid och kraft att ändra,
bristen på pengar både för skolor och bibliotek. Men
många eldsjälar arbetar med problemen och Sydafrika
har fått IBBY-Asahi Reading promotion Award två gånger
- READ. Little Library Project 1996 - First Words in
Print 2004
BIS (Föreningen Bibliotek i samhälle) har drivit skolbiblioteksprojektet
Library
practice for Young People.
Zimbabwes internationella
bokmässa (ZIBF) startade 1983 och har ambitionen att
vara centrum för litteraturen i södra Afrika, med möjlighet
att ställa ut böcker, magasin, tidskrifter, cd-rom och
även tryckteknik och förlagsteknologi. Den skall framför
allt marknadsföra och visa afrikanska litteratur och
förlagsutgivning. Där finns också ett sagotält med afrikansk
och internationell??) barnlitteratur och olika aktiviteter
för barn.
ZIBF deltar också i liknande internationella evenemang
och ordnar även lokala bokmässor runt om i Zimbabwe.
Se vidare www.zibf.org.zw
|
