Någon östafrikansk skönlitteratur på engelska fanns inte förrän på 1960-talet. Enstaka antropologiska och biografiska verk hade visserligen publicerats tidigare, men någon skönlitterär tradition fanns inte. Universitetet i Makerere i Ugandas huvudstad Kampala blev regionens litterära plantskola. Universitetet hade startats redan 1939. Dess upptagningsområde var hela det brittiska Östafrika: Uganda, Kenya, Tanganyika och Zanzibar. Lärarkåren kom från Europa och USA. Här kunde man studera litteratur och även ta examen i ämnet, men den litteratur man studerade var brittisk. Vid den engelska institutionen i Makerere fick man lära sig att skriva en oantastligt korrekt engelska. Några utvikningar tilläts inte. I studenttidningen Penpoint som startades 1958 gavs den skrivsugne en möjlighet att pröva sina litterära krafter. Kenyanen Ngugi wa Thiong'o var en av tidningens första redaktörer och han framträdde själv med bidrag i dess spalter.

På 1960-talet började också andra litterära studenttidningar dyka upp vid de unga universiteten i Östafrika. Men den lokala kreativiteten hade ännu inte satt några märkbara spår på nationell nivå. Den afrikanska författarkonferensen i Kampala 1962 är ett vägmärke i den östafrikanska skönlitteraturens historia: den ledde till självrannsakan och självinsikt. När de få östafrikanska representanterna träffade etablerade författare, förläggare och litteraturkritiker från inte bara det övriga Afrika utan också USA och Karibien, greps de av beklämning över tillståndet i de egna länderna, men de sporrades samtidigt till nya försök. Ngugi som deltog i konferensen och rapporterade om den i tidskriften Transition skrev att de östafrikanska författarna var mycket entusiastiska och ivriga att ta sig fram. Han tog själv fasta på sina ord. Vid självständighetsfirandet 1962 uppförde Ugandas nationalteater hans första pjäs, The black hermit, och två år därefter publicerades romanen Weep not, child (Upp genom mörkret, 1981), den första på engelska av en författare från Östafrika. Därmed inleddes ett författarskap som skulle bli ett av de mest spännande och konsekventa på hela den afrikanska kontinenten.

I Ngugis spår kom bland andra Grace Ogot, som debuterade 1966 med romanen The promised land och därmed blev den första kvinnliga författaren i regionen. Ngugi var en av de drivande krafterna bakom en hett efterlängtad förändring på undervisningsområdet. Missnöjet med den ensidiga litteraturundervisningen vid de östafrikanska universiteten var utbredd. 1969, vid den årliga planeringskonferensen för systeruniversiteten i regionen, dvs. universiteten i Makerere, Nairobi och Dar es Salaam, skedde en veritabel revolution. Litteraturundervisningen, som hittills varit exklusivt inriktad på engelsk litteratur, övergavs till förmån för en afrikaniserad modell. För första gången sattes den afrikanska litteraturen i centrum. Några år senare genomfördes liknande förändringar när det gällde litteraturundervisningen i de kenyanska skolorna.

I Tanzania var swahili officiellt språk sedan 1966. För ett land med 120 lokala språk gällde det att hitta enande faktorer och skapa en nationell identitet. Språket blev en sådan faktor. Den engelskspråkiga romanen och novellen fick därför inte samma genomslagskraft i Tanzania, där man i stället uppmuntrade de blivande författarna att publicera sig på swahili. Det är emellertid inte i roman- eller novellgenren swahililitteraturen fick sin största betydelse. Swahilipoesin, med flerhundraåriga traditioner, fick sin store förnyare i Shaaban Robert som 1934 började skriva strängt formbunden traditionell poesi, men som snart lossade på banden och förde in verkligheten i sin diktning. Han bröt ny mark genom att ta upp teman som nationalism och antikolonialism och han växlade obehindrat mellan genrerna. Bland hans verk kan nämnas versromanerna Kufikirika (1946) och Kusadikika (1951), bägge namn på fiktiva länder.

Det första "moderna" prosaverket på swahili kom redan 1934, kenyanen James Juma Mbotelas biografiskt baserade Uhuru wa watumwa ("Slavarnas frihet"), som bygger på hans egen släkthistoria. Ett verk som översattes till engelska och hyllades - åtminstone av kolonialisterna - som banbrytande. Afrikanerna själva var dock skeptiska till dess storhet och menade att hyllningarna mer berodde på författarens positiva inställning till kolonialismen än på verkets litterära kvaliteter. På senare år har språkforskare som Alamin M. Mazrui och Ibrahim Noor Shariff ifrågasatt bokens äkthet.

1945 avslutade Aniceti Kitereza, som verkade som bibelöversättare för den katolska missionen på ön Ukerewe i Victoriasjön, en omfångsrik roman skriven på kikerewe. Eftersom han inte hittade någon förläggare trots år av bemödanden, började han själv översätta boken till swahili. Det tog honom många år, men 1981 publicerades Bwana Myombekere na Bibí Bugonoka na Ntulanalwo na Bulihwali ("Herr Myombekere och fru Bugonoka och Ntulanalwo och Bulihwali") av Tanzania Publishing House. Berättelsen om regnmakarens barn sträcker sig över tre generationer, är drygt tusen sidor och den omfångsrikaste berättelse som någonsin publicerats på ett afrikanskt språk. Boken, i två volymer, kom i tysk översättning 1991 respektive 1993, volym 1 med titeln Die Kinder der Regenmacher: eine afrikanische Familiensaga och volym 2 med titeln Der Schlangentöter: Ntulanalwo und Buliwali. Engelsk, portugisisk och fransk upplaga är på väg. Kitereza fick aldrig njuta av sitt genombrott, han dog några veckor före publiceringen, vid 85 års ålder.

Den första engelskspråkiga romanen som publicerades i Tanzania var Peter Palangyos Dying in the sun (1968), tätt följd av Gabriel Ruhumbikas Village in uhuru (1969). Endast ett fåtal engelskspråkiga titlar har därefter uppenbarat sig genom åren. De bästa har publicerats utomlands av författare som utvandrat, som Abdulrazak Gurnah från Zanzibar, numera bosatt i England, och Moyez G. Vassanji som lever i Kanada. Av Gurnahs produktion kan nämnas romanerna Dottie (1990) och Paradise (1994), av Vassanji novellsamlingen Uhuru street (1991) samt The book of secrets (1994), för vilken han samma år nominerades till Kanadas främsta litterära utmärkelse, The Giller Prize.

I Uganda var knappast någon beredd på det kaos som skulle följa i självständighetens spår. Den tillträdande premiärministern Obote började med att gå till attack mot den orädda kulturtidskriften Transition. Flera av dess medarbetare tvingades i landsflykt, bl.a. poeten och antropologen Okot p'Bitek, författare till Song of Lawino. Han tog sin tillflykt till Nairobi där han undervisade vid universitetet. När Idi Amin grep makten vid en militärkupp 1971 följde allt flera författare efter. Under några år publicerades det mesta av skönlitteraturen från Uganda av landsflyktiga författare i Nairobi. Men ugandierna var märkvärdigt bleka i sin kritik av Amins allt mer blodiga diktatur. De tycktes ha stelnat i maktlöshet eller skräck över det skedda. Pseudonymen Alumidi Osinya, som byggde på den sedelärande fabeln i sin hejdlösa satir Field Marshall Abdulla Salim Fisi; or, How the hyena got his! (1976), var en av de få som lyckades ta sig ur dvalan. Fältmarskalk Fisi var general Amin till allt, utom namnet.

De flesta afrikanska länderna, utom de som hölls i portugisernas järngrepp och de självklara undantagen Sydafrika och Syd-Rhodesia, uppnådde självständighet under 50- och 60-talen. Alla länder betalade för den med varierande mått av blod och tårar. I Kenya hade de vita nybyggarna först lagt beslag på de bördiga högländerna, kikuyuböndernas land, som de med sedvanlig kolonial känslighet döpte till "The White Highlands". För urbefolkningen var landet heligt, det ägdes och vårdades gemensamt. Det var deras försörjning och trygghet. Det blev en genomgripande chock för bönderna när de vita kolonialisterna berövade dem det land deras släkt brukat i generationer. På 1950-talet var de vita nybyggarnas antal uppe i 60 000. Nationalismen spred sig och nybyggarna rustade för sammandrabbning.

"Land- och frihetsarméerna" som britterna döpte till Mau-Mau började angripa koloniala mål under början av 1950-talet. I fyra år varade en blodig strid och för att få bukt med Mau-Mau-rörelsen tvingades britterna till sist sätta in 100 000 soldater i kampen. Upproret misslyckades, men nybyggarmakten var skakad i sina grundvalar och djupt splittrad. Nationaliströrelsen växte. I december 1963 nådde Kenya slutligen sin självständighet. En efterkolonial eufori spred sig i de nyligen självständiga staterna. Gemensamt hade de en uppslitande destruktiv bakgrund och kolossala - och i många fall orealistiska - förväntningar på den framtid som väntade. Den politiska agitationslitteraturen för självbestämmande som främst vänt sig till ett utländskt auditorium efterträddes nu av en litteratur som riktade sig till hemmapubliken.

Nigerianen Wole Soyinka visade vägen i sin pjäs A dance of the forests som framfördes i Ibadan till Nigerias självständighetsfirande i oktober 1960. Pjäsen är framför allt en varning att inte låta självständighetens yra stiga sig åt huvudet. Soyinka föregriper här det tema som ska bli allenarådande bland de afrikanska författarna i de nyligen självständiga staterna: besvikelsen. Det stod allt mer klart att självständigheten var en chimär. De europeiska kapitalisterna hade bara omfördelat kontrollpunkterna. Makten i samhället hade flyttats över till en väldrillad inhemsk elit som garanterade fortsatt ekonomiskt herravälde för de gamla makthavarna. Neokolonialismen hade gjort sitt inträde på scenen.

Det finns över 250 skönlitterära böcker av afrikanska författare översatta till svenska. Denna bibliografi är alltså ett urval som i sin tur bygger på förläggarnas urval. Urvalet är subjektivt. Antologier har inte medtagits. Geografisk spridning har eftersträvats, men inte nödvändigtvis och ovillkorligen. Författare som betytt mycket för afrikansk litteratur har fått större utrymme än andra. Ledljusen och fyrbåkarna har fått större plats än de som följt efter i snitslade banor. Samma sak gäller annotationerna. Av dagens sydafrikanska litteratur finns en fyllig representation på svenska av etablerade vita författare som Breytenbach, Brink, Coetzee och Gordimer. Några verk finns också översatta av yngre förmågor som Damon Galgut och Etienne van Heerden. John Conynghams märkliga och gripande domedagsskildring över en ung sockerrörsodlare i Natal och hans sista dagar The arrowing of the cane (1986; När sockerrören brinner, 1990) har inte annoterats i denna bibliografi, men rekommenderas. Med en melankolisk ton som för tankarna till Tjechov skildras här den överflödiga människans tragedi i sydafrikansk tappning. Av de yngre färgade eller svarta författarna finns bara Zoë Wicombs You can't get lost in Cape Town översatt till svenska. Det äldre gardet av sydafrikanska märkesprofiler som Abrahams, Head, La Guma, Mattera, Mphahlele, Nkosi är representerade med verk på svenska, men inte sådana betydande poeter som Dennis Brutus och Mongane Wally Serote.
Flera svenska författare har på senare år skrivit intressanta skildringar med afrikansk anknytning.

Per Wästbergs roman Bergets källa (1987), där kabinettssekreteraren Johan Fredrik Victorin färdas i en släktings fotspår till Kamerun, och Lennart Hagerfors Afrikatrilogi Den komiska cirkeln (barndomsskildringen Bortom Mukambo, 1983; äventyrsberättelsen Valarna i Tanganyikasjön, 1985, samt pikareskromanen Kongolesen som skrattade, 1987) bör nämnas främst liksom Sven Lindqvists reseberättelse Ökendykarna (1990), som består av hundra korta prosastycken om författarens långresa genom Sahara. En av de bästa böcker som skrivits om Afrika söder om Sahara är Per Wästbergs Afrika - ett uppdrag: reflexioner, beskrivning, gissningar (1976; Assignments in Africa: reflections, descriptions, guesses, 1986). Den yttre ramen är en resa i några afrikanska länder i södra Afrika i slutet på 60- och början på 70-talet. André Brink har skrivit att läsning av boken borde vara ett krav för alla som vill förstå Afrika. Det omdömet gäller än idag. Ingen svensk författare har gjort så mycket för att i Sverige föra ut kunskapen om afrikanska förhållanden som Per Wästberg. Hans idag klassiska skildringar av förhållandena i Sydafrika.

På svarta listan (1960, aktualiserad uppl. 1987) och i Rhodesia Förbjudet område (1960, aktualiserad uppl. 1975), väckte många svenskar till insikt om vad som pågick i länderna i södra Afrika. Genom antologierna Afrika berättar (1961, rev. och aktualiserad uppl. 1970) och Afrikansk lyrik (1970), liksom litteraturhistorien Afrikas moderna litteratur (1969) samt en oändlig mängd av kunniga tidningsartiklar, har han gjort mer för att introducera afrikansk litteratur i vårt land än någon annan. Till raden av kunniga skildringar kan numera också läggas I Sydafrika (1995), en tillbakablick och en lägesbeskrivning av Sydafrika våren 1994. Som så ofta hos Wästberg är innehållet en lyckad legering av politisk analys, dagboksanteckningar och reportage. Anders Ehnmarks insiktsfulla skildring av en resa i egna fotspår i Öst- och Västafrika Resan till Kilimanjaro: en essä om Afrika efter befrielsen (1993) och Resa i skuggan (1995) bör till sist också nämnas. Liksom Wästbergs och Lindqvists böcker är den oändligt mycket mer än en essäbok om en resa.